Ibland känner jag mig utanför, utanför allt levande.
Dagar uppstår ibland då jag inte ens litar på min egna existens.
Som en rutin eller en vana är jag, självfallet.
Jag skulle lika gärna kunna vara en karaktär i en bok, som någon stänger igen och lägger på hyllan då den är ointressant.
Eller så kanske är jag en dröm, kanske en docka eller kanske bara en simpel tärning i ett stort spel.

Sliten, sönder, trasig och äcklig.
Så är det.
Jag ser på mig själv som en smutsig glasbox, så instängd och rutten.
Det spritter i kroppen, något kryper under huden.
Sprängs nog snart, förhoppningsvis.
Sprängs så det uppstår en dimma, dimma av lättnad.
Bli ett avslutat kapitel, lämna och glömmas bort.
Jag är ju trots allt bara ett litet kryp, en parasit.
Kan lika gärna gå till mitt rum och stänga dörren, vrida om nyckeln och bara försvinna, om så bara för ett tag.
Skulle inte göra minsta skillnad, jag är ju den osynliga overkligheten.