Jag försöker alltid vända på det.

Jag tar världens avigsida,
vänder bort stadkanten
och gör en fin fåll.

Detta endast för att visa
en fin rätsida.

Men det finns ingen att visa
den otroligt vackra sidan för.

Det är bara jag här.
Endast jag.

Jag ljuger för mig själv.

Så är det.
Jag vet det.

Kroppens stora försvar med alla dess mekanismer pressar ur sig sin sista svettdroppe för att kunna hålla mig på rätt sida av krigsfronten.

Men ända befinner jag mig som Den Allsmäkitge själv snett ovanför mig själv för att se ner på mig och göra mig olidligt medveten om allt omkring mig.

Jag ser det ju. Jag ser det ju med mina egna ögon.

Jag ser det mörka i deras blickar. Jag ser vännernas svek och oärligthet. Jag ser min minskade kärlek mot min älskade. Jag ser avundsjukan hos människor som är emot mig.

Men jag ler tillbaka, med en dolk rakt igenom världens rätsida framför mig. För jag ser igenom det. Jag ser det som jag inte vill se.

Men trots allt.

Fan.

Vi lever ju bara. Så jävla farligt är det inte.

Nu ska jag sova, vakna och ta nya krafter.

Undrar vad jag ska äta till frukost