Den lilla flickan lade sitt mörka hår bakom öronen och hennes mamma log mot henne med en kärleksfull blick. Flickan log tillbaka och kröp ner under täcket i sängen. Mörkret hade fallit utanför huset och lycktstolpen utanför fönstret lade en mörk skugga tvärs genom rummet. Flickans mamma satte sig bredvid henne på sängkanten och puffade till kudden och rättade till täcket. Flickan såg på henne med stora ögon.
"Kan du inte berätta en saga, mamma?"
Hennes mamma log och smekte sin dotter över huvudet. Hennes namn var Katrin.
"Visst, älskling. Vilken vill du höra?"
"Den om pojken och prinsessan", sa flickan direkt.
Katrin skrattade. Den var hennes favorit saga som hon alltid ville höra.
"Är du säker, raring? Du hörde ju den här om dagen."
"Berätta!" kommenderade flickan och Katrin skrattade igen. Det var ingen ide. Katrin började berätta.
"Det var en gång ett kungarike. Allting var vackert; vackra gröna ängar, blåa sjöar och dammar och vackra skogar med många vänliga djur och växter. Mitt i kungariket fanns det ett stort, vackert slott. I slottet bodde det en kung, en drottning och en prinsessa. Prinsessan var den vackraste flickan i hela kungariket. Hon var ung och vacker, men det var någonting hos henne som fattades. Prinsessan visste att hon inte kunde bli riktigt lycklig förrän hon hade hittat sin äkta kärlek - en blivande kung.
"I kungariket fanns det också en by. Den var inte lika vacker som resten av riket, det var väldigt smutsigt och rörigt där, men människorna som levde där var alla snälla och vänliga och till och med vackra � fastän också de var smutsiga och röriga utanpå. Alla i byn hjälptes åt med jobb och var alla lyckliga så länge de hade varandra.
"I byn bodde det en pojke. Det var inte den vackraste och snällaste pojken i byn, men han hade ett mycket gott hjärta. Också pojken letade efter sin äkta kärlek - en kvinna som hade kunde få leva resten av sitt liv med.
"Det är här berättelsen börjar. Det var en vacker sensommardag vid den nionde månadens slut. Prinsessan tog på sig en vacker sommarklänning och gick ut på en promenad för att njuta av sommaren så länge den varade. Hon kände den friska luften då hon vandrade, den svala brisen gav hennes armar och nakna ben gåshud. Prinsessan drog ett djupt andetag och lade sig ner på det gröna gräset i den vänliga skogens ljusa glänta. Där låg hon och njöt av skogens sista sommarbris.
"Efter sekunder, minuter och timmar eller dagar gick pojken från byn förbi. I sin hand hade han en korg med svamp som hade börjat växa nu på sensommardagarna. Han gick in i gläntan och såg den vackra prinsessan ligga i mitten, fången i sin egna djupa sömn.
"Pojken blev förskräckt av synen, trots dens vackra egenskap. Han trodde att prinsessan var skadad! Förtvivlad släppte han sin halvfulla korg med svamp och tog ett språng fram till prinsessan som låg fridfull på sin sida i gräset. Pojken drog ett djupt andetag och vände på henne, så hennes ansikte var vänt mot hans. Han pustade lättat ut då han såg att hon var oskadd.
"När prinsessan öppnade ögonen var det som att kunna se för första gången. Som att vakna upp från en livslång sömn och se lyckan i ögonen och veta att hon skulle spendera resten av sitt liv med den. Han var pojken i hennes drömmar och mannen i hennes framtid - hennes livs kärlek.
"Prinsessan och pojken från byn älskade varandra mer än allt annat. Fast de kunde inte gifta sig, eftersom pojken inte kunde lämna livet i sin by, han var ännu inte redo att ge upp sina vänner och sin familj, och eftersom prinsessan älskade pojken med hela sitt hjärta accepterade hon honom och vad han än önskade.
"Kärleken pojken och prinsessan kände för varandra var ändlös och därför blev de fantastiskt lyckliga när de upptäckte att prinsessan var med barn. De tog hand om situationen och nio månader senare, vid den sjätte månadens slut i början på sommarens värme och hetta, fick prinsessan en liten dotter. Prinsessan avgudade sin vackra dotter, så som hon dyrkade fadern till henne. Hennes älskade var alltid mycket förståndig och tog kloka beslut, så hon bestämde sig för att döpa sin dotter till Sophie, som är grekiska för vis."

Katrin tittade på sin dotter och kunde inte låta bli att le. Hennes ögon var stora av beundran, hennes sinne var så tagen i berättelsen, trots att hon hade hört den tusentals gånger förut. Dörren till rummet öppnades och Katrins äldsta dotter kom in och gäspade stort då hon slängde hennes blonda lockar ur vägen för hennes vackra, blåa ögon.
"Berättar du en saga?" undrade hon.
"Hon berättar om Pojken och Prinsessan", sa den yngsta systern som fortfarande satt i sängen. "Vill du vara med?"
"Visst", svarade den andra flickan och kröp ner under täcket bredvid sin lillasyster. Deras mor strök de båda flickorna över huvudet innan hon fortsatte berättelsen.
"Livet för prinsessan på slottet var nu väldigt hetsigt då hon var tvungen att ta hand om ett barn alldeles själv. Hon hade inte mycket tid för att vara med sin älskade och pojken kunde bara hälsa på sin prinsessa och sin dotter ibland, eftersom han var tvungen att ta hand om sin familj i byn. Paret gled ifrån varandra och det smärtade de båda. Prinsessan grät om nätterna och bad för hennes älskade som var far till hennes dotter. Bad att han skulle komma och hälsa på, ta hand om sin dotter, och kyssa sin prinsessa som förut och säga att allting skulle bli okej.
"Men det tog längre och längre tid mellan besöken och en dag i början på höstens årstid återvände pojken från byn. Prinsessan blev överlycklig när hon hörde att han ville prata med henne efter så lång tid och när hon såg in i sin älskades ögon visste hon att allting skulle ordna sig. Men pojken ville inte att allting skulle bli okej. Han sa att han hade träffat en yngre kvinna i byn som han hade lärt sig att älska. De skulle gifta sig och pojken var tvungen att lämna dem.
"Det var smärta som prinsessan aldrig hade upplevt förut. Det var tusen osynliga knivar som skar i hennes kropp, hennes hjärta gick sakta i sönder, bit för bit, alla hennes drömmar - hela hennes framtid � försvann och kvar fanns ingenting. Bara minnet av en fantastisk tid i hennes liv som alltid skulle finnas som en skugga över hennes liv, och ett litet barn som grät tyst i hennes famn.
"Prinsen återvände till byn och gifte sig med sin kvinna. Kvinnan älskade sin nya man, men han kunde inte låta bli att vara orolig och bekymrad. Han levde sitt nya liv ett tag, men upptäckte snart vad som var annorlunda. Lyckan han hade känt förut hade försvunnit när han lämnade prinsessan. Kärleken till henne skulle alltid finnas kvar och pojken förstod att han aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig igen om han inte fick vara tillsammans med sin vackra dotter och hennes mor som han älskade.
"Men pojken kunde inte lämna sin fru, hon var ängslig och fattig och pojken visste att hon inte skulle klara sig utan honom. Men han visste att de oroliga känslorna aldrig skulle försvinna, så därför gick han tillbaka till det stora slottet och bad om att få prinsessan tillbaka. Prinsessan som hade varit hemskt olycklig efter att hon blivit lämnad, behövde inte bli övertalad, hon slängde sig i armarna på mannen hon älskade utan att bry sig om vilka konsekvenser det kunde få.
"De levde länge på det viset. Prinsessan bodde i slottet med sin dotter och pojken kom dit med så jämna mellanrum som möjligt, utan att berätta för sin fru vart han gick. Prinsessan visste att det var fel, men hon kunde inte stå ut med at vara utan honom, så hon prioriterade sina egna känslor före hennes älskades frus. Det var inte förrän senare hon insåg att också detta var ett misstag.
"När flickan Sophie var ett år gammal kom hennes far till slottet, med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. Han bettraktade sin dotter länge, sedan vände han sig till prinsessan och sa att de inte kunde träffas mer. Innan prinsessan han reagera så var han försvunnen. Igen.
"Den här gången visste prinsessan att allting var slut. Slutet på hennes stora kärlek som hon en gång hade trott var hennes början, men hon visste att hon skulle bli tvungen att acceptera att det hon trodde var hennes framtid nu var hennes förflutna, hon kunde bara inte förmå sig att göra det. Istället bad hon till Gud att han skulle återvända till henne.
"I nio månader bad prinsessan. Hon bad böner om en händelse som skulle förändra hennes liv för alltid. Någonting som skulle få henne att gå vidare. Men det var hopplöst och prinsessan var rädd att hon skulle vara tvungen att leva resten av sitt liv såhär - i plågor och mörker med inget mer än smärta. Men så en dag, i mörka februari satt prinsessan framför den öppna spisen i slotten, med sin vackra dotter i knäet. Det var snöstorm ute och vindens sus fick fönstren att skallra. Sophie sov sött i prinsessans armar och prinsessan sjöng tyst för henne.
"Och så bankade någon på dörren. Prinsessan hoppade förskräckt till, men gick sedan för att öppna. Bakom porten i snöovädret stod en flicka, bara ett par år yngre än henne själv, med en korg med ett skynke över i famnen. Flickan skakade av köld och tittade på prinsessan med vädjande ögon.
"'Han sa att du skulle ta hand om henne', sa hon med skallrande tänder. 'Han sa att du skulle ta emot henne och uppfostra henne som en egen dotter, det var därför han ville att du skulle ha henne.'
'Vad pratar du om?', sa prinsessan. Hon började bli rädd.
'Ta henne', sa flickan och räckte prinsessan korgen. 'Vi har inte pengarna, så vi reser iväg. Han ville att du skulle göra det här. För honom.'
Flickan sprang tillbaka in i snöstormen och prinsessan stod förbluffad kvar. Hon gick tillbaka in till vardagsrummet och lade sin dotter i vaggan. Sedan tog hon av skynket från korgen.
Det var ett barn. En flicka, inte mer än ett par timmar gammal. Hon låg invirad i ett skynke på en massa bomull i korgen och sov djupt. Och plötsligt förstod prinsessan. Hon förstod varför hennes älskade hade lämnat henne, allt var på grund av barnet framför henne. Och helt plötsligt var det inte slutet längre. Helt plötsligt visste prinsessan att hon skulle klara sig, för det här var inte slutet, det var början på något nytt. För det hon kände när hon såg på de två barnen var inte sorg och förtvivlan. Det var hopp och kärlek."

De två systrarna betraktade sin mamma med beundran. Den yngsta av dem gäspade stort.
"Jag tror nog att det är dags för er två att sova", sa Katrin.
"Kan vi få höra den imorgon också?" frågade hennes äldsta dotter. "Jag fick aldrig höra hela."
Katrin skrattade.
"Men du har ju hört den hur många gånger som helst."
"Men det är för att det är den som är den bästa", sa den yngsta flickan.
Katrin log och skrattade igen. Hon reste sig upp och gick fram till dörren för att gå ut.
"Mamma?"
"Ja, Sophie?"
Den äldsta dottern log.
"Vad hände med pojken? Kom han någonsin tillbaka till prinsessan?"
Katrin drog en djup suck.
"Inte än", sa hon. "Men någon dag kanske. Det får vi be för."
Sophie log och slöt ögonen. Hennes lillasyster förde hennes blonda lockar från ansiktet innan hon tittade upp på sin mor.
"God natt, mamma."
"God natt, älskling."
Katrin släckte lampan och lämnade rummet. Hon gick ner till vardagsrummet och tittade ut genom fönstret. Det var februari och snöstorm ute. Hon tittade bort mot horisonten och tyckte just att hon såg någon gå där - ute i snöovädret. Kanske skulle han komma tillbaka? I vilket fall, så skulle Katrin stanna här. Om det var meningen att de skulle vara tillsammans skulle ödet föra honom hit, hon visste det. Hon kunde vänta för evigt.