Jag betraktade mig själv i den stora guldspegeln. Den långa, blåa sidenklänningen matchade mina högklackade skor perfekt. Mitt långa, mörka hår var uppsatt i en elegant knut och mina guldörhängen framhävde glansen i mina mörkblå ögon. Jag tog på mig de långa, vita handskarna, den matchande hatten och plockade upp solfjädern och det vita sidenparaplyet. Två par ljusblå ögon bakom mig tittade på mitt ansikte i spegeln och suckade de också.
- Åh, vad jag önskar att jag var så vacker som du, Elizabeth, sa min lillasyster Madeleine med avund och drog i sina blonda lockar som om hon förväntade sig att de skulle bli lika långa och vackra som hennes storasysters.
- Var inte dum, Madeleine, du är hur vacker som helst, sa min yngsta syster Christine med ett vackert leende.
- Lätt för dig att säga, som ser ut som en yngre kopia av mor, sa Madeleine med lätt irriterad röst.
- Nu är det du som är dum, sa Christine med nedlåten röst. Om det inte hade varit för mig hade mor fortfarande varit i livet.
Jag drog ännu en djup suck och vände mig om för att möta min yngsta systers ögon. Hennes ögon, så lika vår moders, var tårfyllda när de mötte mina.
- Det är inte ditt fel att mor dog, sa jag med min ljuvaste stämma. Det händer över hela världen att mödrar dör i barnsäng, det var inte ditt fel.
- Men hon dog för att jag skulle få leva, invände min syster.
- Jag kände mor i åtta år innan hon dog, och jag lovar dig att om hon hade haft ett val hade ingenting varit annorlunda. Mor var en enastående kvinna och det förde hon vidare till dig.
Christine log och jag torkade hennes våta kind med min servett. I nästa ögonblick knackade det på dörren och vår barnflicka Agnes steg in. Också hennes hår var uppsatt i en knut på huvudet.
- Vad bra att ni är färdiga, flickor, sa hon, familjen Tynell har just anlänt.
Jag och mina systrar följde Agnes ut genom mitt stora sovrum och in till korridoren på andra sidan. Vi gick åt höger tills vi kom till den stora marmortrappan ner till entrehallen. De stora portarna var redan öppna av min faders två dörrvakter och sommarens starka solljus överväldigade oss då vi kom ut i värmen. Rosenträdgården blomstrade vackert och i mitten vid ett litet bord satt herr och fru Tynell. De var en borgarfamilj som levde ett relativt bra liv inne i staden. Agnes drog ut stolar åt mig och mina systrar och vi slog oss ner intill det stolta paret. Fru Tynell log ett brett, tillgjort leende åt mig och viftade med sin solfjäder. Desperat över att bryta tystnaden sade Agnes där hon stod i skuggan:
- Vackert väder idag, för att vara så här sent på sommaren, tycker ni inte frun?
- Instämmer helt, svarade fru Elwinger med en nick. Blommorna blomstrar mycket vackert.
- Var är herr James Elwinger? undrade hennes man. Jag har sett fram emot att få träffa honom.
- Jag är rädd att min far inte är hemma än, svarade jag för att ge Agnes lite tid att andas bort sin nervositet. Han har varit på ett möte i Stockholms riddarhus med vår nya kung och de andra adelsmännen. Det hände väldigt plötsligt, och jag skulle hälsa och beklaga hans sena ankomst.
- Ah, vår nya kung, sade fru Tynell med en djup suck. Säg mig, vad tycker ni om denna plötsliga förändring, fröken Elizabeth?
- Jag tror att Oscar II kommer att bli en fantastisk kung, svarade jag och förde mitt paraply längre ner på axeln. Min far pratar mycket väl om honom.
Fru Tynell nickade och fortsatte att vifta överdrivet med sin solfjäder. Det var inte längre någon hemlighet att hon försökte visa att trots att hon var en samhällsklass under oss så kunde hon också bete sig som en fint uppfostrad dam.
- Jag antar att ni var på kungens krönika i maj, sa hon. Jag hade önskat att vi kunde åka, med min man hade fullt upp på sjukhuset. Vissa har mer tur än andra antar jag.
- Eller mer pengar, viskade Madeleine i Christines öra och båda två började fnittra hysteriskt och gömde deras ansikte bakom deras solfjädrar. Fru Tynell blev högröd i ansiktet och blängde ilsket på dem.
Två pigor kom med två fat som visade sig innehålla det vanliga eftermiddagsteet med tillhörighet goda sötebröd. Mina systrar högg genast in på bröden medan herr och fru Tynell väntade på att pigorna skulle serva dem med te. Själv längtade jag bara efter att få läsa vidare på en bok som jag fått av min far härom dagen. Runt jorden på 80 dagar av Jules Verne var en mycket bra bok som nyss kommit ut. Min privatlärare hade läst franska med mig sedan jag var tolv år gammal, så jag läste boken förträffligt på originalspråket. Jag tittade upp mot herrgården med en suck.
Plötsligt ifrån ingenstans hördes ett högt skratt och en glad röst ropa:
- Jag accepterar din ursäkt den här gången, käre Johannes, men om du hämtar mig försent en gång till så tvekar jag inte på att tvinga dig ifrån din post med droskan för att arbeta nere i svinstian. Lita på det!
Mannen skrattade förnöjt och kom traskande mot oss i trädgården. Hans svarta klädsel matchade inte dagens solljus en sekund. Han rättade till sin höga hatt och kom fram till oss med ett brett leende och utsträckta armar.
- Här är ni ju, mina prinsessor!
- Pappa! utbrast mina småsystrar och slängde sig i armarna på vår far. Han skrattade och omfamnade mina systrar.
- Herr Elwinger, det är ett sant nöje att få träffa er, sa herr Tynell och räckte fram handen till min far. Jag har sett fram emot att få diskutera mina forskningar med er.
- Arbetet kan vänta, min kära vän, sa min far med ett leende. Jag kom precis hem med tåget ifrån Stockholm. Jag var då en av de första som åkte resan mellan Stockholm och Malmö, det ni! Sedan var Johannes förstås flera minuter försenad med min droska. Naturligtvis helt oacceptabelt. Om jag inte hade haft gåvan att se det goda i människor skulle han förstås åkt rakt ner och jobba med statarna. Det är bara vad han är värd.
- Far! utbrast jag utan att tänka mig för. Hur kan du säga så?
- Elizabeth, sa min far glatt som om han inte legat märke till mig förrän nu. Lika vacker som alltid, förstås. Kom och ge din far en kyss.
Jag blängde på honom med avsky utan att röra mig. Leendet i min fars ansikte blekte bort.
- Jag tänker inte ha den här diskussionen med dig igen, Elizabeth, sa han och tecknade åt en av pigorna att servera mer te. Jag vet vad du tycker om statarna, men du ska vara glad att vi har dem. Vem skulle annars ge dig rena kläder och mat på bordet? Och du som är en sådan djurvän skulle väl aldrig kunna stå ut med de stackars grisarna som aldrig fick mat och korna som aldrig blev mjölkade? Nej, tacka Gud för statarnas jobb min flicka.
- Det enda jag tänker tacka Gud för är att statarna fortfarande lever, sa jag i samma ilskna och bestämda ton jag fick när statarna kom på tal. Om du bara kunde ge dem lite mer betalt skulle de kunna ta vara på sig själva bättre. Och deras hygien som du så envist tjatar om skulle förbättras.
- Jag ger dem den lön de förtjänar, sa min far. Om de hade jobbat lite bättre och lite snabbare med potatisodlingen hade de kanske fått en slant extra. Annars hade jag med nöje sett dem dö på kuppen.
Han skrockade glatt och herr och fru Tynell instämde i hans skratt. Jag reste mig upp så hastigt att stolen föll till marken.
- Du är avskyvärd! utbrast jag ilsket. Du tror att bara för att du har pengar så äger du hela världen. Du bryr dig inte om någon annan än dig själv och tror att om du ger dina döttrar vackra saker kommer vi aldrig att lämna din sida. Men gissa vad far? Jag kan inte vänta på att få lämna det här stället. Om jag så ska bli tvungen att emigrera till Amerika för att bli kvitt dig ska jag göra det. För hellre lever jag ett liv som statarbarn i Minnesota än som adelsflicka här. Fundera över det.
Med de orden lämnade jag min skamsne far och hans förbryllade gäster där de satt. Agnes skyndade efter mig och jag tänkte att om hon ville skulle hon gärna få göra mig ett bad. Fast jag tänkte inte tvinga henne till någonting.