På en finare restaurang i Oslo satt det ett sällskap vid ett bord där de utöver att äta, känna på varandras ben under bordet samt som låta sig väl smaka av ölet eller vinet, även sysselsatte sig en smula med att slå vad med varandra om vilket land deras bordsgrannar kom ifrån. Följaktligen inträffade det att man vände sig till en parant dam vid bord nummer sexton.
- Ursäkta mig damen, men vi som sitter vid det här bordet undrar om ni möjligen är engelsman?
- Verkligen inte!
Här blev det ett helt litet avbrott i den utan varje tvivel spännande konversationen, varpå det tisslades och tasslades en smula viskande vid det bord mannen som frågat satt vid. Efter någon stund vände sig mannen åter till kvinnan vid bord sexton och frågade nyfiket.
- Vad är ni då, om inte engelsman?
- Kvinna, förstås!

Mera hörde jag inte för sedan föll taket in och man antog senare att det var frågan om ett terroristdåd. Det vill säga att byggherren som fått kontrakt på att bygga huset använt sig av en firma som inte var alldeles så noga med om det var 'äkta virke' i materialet eller ej. Bara det inte syntes vid första påseende.

Man har förgäves sökt denne byggherre bara för att få veta att bolaget gått i konkurs. En privat detektivbyrå lyckades få reda på att den skumma firma byggherren anlitade ägdes av en kusin till denne, vilken även han sett till att lämpligt nog göra konkurs, ta pengarna ur boet och sticka till Grekland, där dessa båda började om från ruta ett.

Jag klarade mig med en smula tur men detsamma kan man inte säga om det där sällskapet vid bord nummer fjorton. Damen vid bord nummer sexton däremot hade böjt sig ner under bordet för att leta efter något i en väska som stod där en smula dold under bordsduken.

Man kunde sedan inte hitta några spår efter damen ifråga men det torde inte den här berättelsen lida stort av heller. Själv har jag förstås slutat äta ute. Inte ens en korv med bröd i någon park kan längre locka mig sådär som när jag var en helt liten jänta utan vare sig flätor eller hästsvans.

Däremot hade jag en gång en väninna som jämt hade flätor och de var verkligen så söta som man väl annars bara kan tänka sig. De hade små röda rosetter och själv var förstås flickan söt så alla pojkar sprang femmilen efter henne.