Gian stirrade i nästan en hel minut på väggen, som om han med mental kraft kunnat tvinga tillbaka pilen till väggen. Men slutligen tvingades han inse att pilen som hade visat honom vägen var borta… och att han var otroligt illa ute.
Gian tog ett snabbt steg baklänges och kände hur hans hjärta rusade iväg.
Han befann sig troligen mitt inne i berget, och han hade ingen aning om hur han hade tagit sig dit. Han hade följt pilarna hela vägen – och han hade antagit att han skulle ha kunnat använda samma knep på vägen tillbaka igen.

Gian visste inte om han hade förlorat förståndet, eller om parasiten eller någon annan okänd fiende hade ett finger med i spelet. Och det spelade väl ingen direkt roll, för vad som än hade orsakat situationen så befann han sig i en allvarlig knipa.
Han omgavs av miltals av slingrande, självlysande tunnlar, och han hade inte en aning om hur han skulle kunna ta sig ut därifrån utan hjälp av de mystiska pilarna.

Den unge mannen förblev där han var en lång stund, utan att veta vad han skulle ta sig till. Hans nerver rullade som ormar i magen då hans huvud fylldes av bilder av hur hans förmultnade skelett hittades i den här tunneln om några hundra år. Han var kanske en kommande legend? Skulle framtidens arkeologer döpa honom till grottmannen, han som var korkad nog att gå vilse inne i ett berg ensam?
Tanken på att hans självlysande skelett skulle ställas ut på museum en gång i framtiden tilltalade honom inte alls, och Gian hade kort därpå kläckt en plan. Han valde den mörkaste, trångaste och läskigaste av de sex passagerna i vars knutpunkt han stod, med den tanken att det var en lika bra högoddsare som någon. Och kort därpå var han på resa igen.

Gången han hade valt var tillräckligt upplyst av den konstiga mossan för att han skulle slippa använda ficklampan, och tillräckligt stor för att han skulle kunna gå utan att skada sig på väggar eller tak. Men han plaskade fortfarande i vatten, och han var uppriktigt rädd. Han hörde inget annat än droppande och skvalpande vatten och ljudet av sina egna andetag, och ekot förstorade dessa ljud tills det lät som om de fyllde världen. Han kände lukten av våt sten, vatten och svavel, och olusten kröp ned i magen på honom och bildade en tung klump där.
Gången tycktes sträcka ut sig i all oändlighet. Då han kastade en blick ned på klockan upptäckte han att det redan hade gått över en timme sedan han hade gett sig in i de här katakomberna. Hur länge skulle det dröja innan de därhemma insåg att han saknades?
Där han gick försänkt i sina dystra tankar började också rädslan att ta överhanden. Vad hade egentligen hänt där borta? Var han så knäckt efter Gabriels död att han hade inbillat sig att han hade sett de målade pilarna, eller spelade parasiten fortfarande sitt spel? Parasiten, vars hånfulla, ekande röst han tyckte att han i denna sekund kunde höra, dold i vattnets droppande och bakom sina egna andetag… vad hade den egentligen varit för något?
En pirrande smärta steg upp i det svarta ärret på hans hand, och han gned det förstrött medan han fortsatte att gå. Han nådde en kraftig krök i tunneln, och då han väl hade lyckats slingra sig förbi den förändrades genast hela scenariot.

Gian stannade till för en sekund och blinkade, förundrad.
Tunneln vidgade sig plötsligt och oväntat bakom kröken, inte till en större tunnel utan till en hel sal. Den var cirkelrund, men att döma av de skrovliga väggarna och golvet så hade den inte huggits ut av människohand trots sin form. Grottan var säkert tjugo meter i diameter, men han kunde trots det se andra änden ganska tydligt – den självlysande mossan växte i massor på de kupolfärgade väggarna. Den lämnade ett kusligt återsken i vattenpölarna på golvet, hela grottan badade i det märkliga ljuset.
I grottans mitt fanns ännu en kupol av sten, betydligt mindre än salen – den var kanske fyra meter rakt över, och till skillnad från själva salen så hade den definitivt huggits ut med verktyg. Även om den var vittrad av ålder så var den ganska slät, och i dess mitt fanns ett svart hål som avslöjade att den var ihålig.
Gian blev ståendes i grottans öppning länge, utan att veta vad han skulle tro. Det hela såg nog så märkligt och makabert ut, men det var inget emot ljuden. De bestod av plaskande och droppande vatten, men bakom dessa naturliga ljud kunde han ana andra – precis så svaga att han bara kunde ana dem, inte utskilja dem. Viskande röster, gälla skrik och jämranden och stönanden ekade omkring honom, men han kunde inte höra några ord eller utskilja någon källa. Då han koncentrerade sig och försökte lyssna blev ljuden svagare och försvann nästan bakom vattnet, för att återkomma igen så fort han släppte på uppmärksamheten. Det frestade fruktansvärt på hans nerver, och för en sekund tyckte han att han kunde höra Gabriels röst bland de andras. Han uppfattade en varning men inget egentligt hot bland de viskande skuggorna, men samtidigt stegrades den pirrande smärtan i hans hand till ett tungt, plågsamt dunkande. Till slut gick det inte att ignorera längre, och Gian lyfte handen och tittade efter.
Det svarta, breda ärret såg annorlunda ut i det gröna ljuset, svullet och strimmigt. Det gjorde så ont att han inte ens kunde böja på fingrarna längre, och skarpa blixtar av smärta sköt in i hans handled. Medan han såg på sprack ärret upp en aning, och en ensam droppe blod ringlade sig sakta nedför hans hand.
Sedan sköt svarta linjer iväg under huden, som om någon hade hällt bläck i såret och det hade tagits in i blodomloppet. Linjerna spred sig utmed Gians arm, långsamt men stadigt, slingrade sig högre och högre upp och bredde ut sig mer och mer. Smärtan följde efter, gled upp över hans armbåge, upp emot hans axel, och fortsatte över den och ned över hans hals och bröst.
Gian blev inte så mycket rädd som chockad då han såg linjerna. Men smärtan blev snabbt värre och svärtan bredde ut sig. Det kändes ungefär som om det satt en rot i hans hand som grävde sig in emot hans hjärta och huvud genom armen, och värken var inte av denna värld.
Då han tittade ned på sin hand upptäckte han att huden nu nästan var svart, och sedan upptäckte han att han inte längre stod upp – han låg på knä på golvet. Rösterna ekade allt värre, och plötsligt snurrade det till innanför pannbenet samtidigt som en blixt av smärta sköt igenom skallen på honom.

Smärtan var skarp – det var som om en blixt hade skjutit igenom hjärnan på honom. Men den gick över snabbt, och trots att han kände en viss svaghet i lemmarna så kunde han släpa sig upp på benen igen.
Hans kläder var genomvåta och kalla, och då han tittade ned upptäckte han att han återigen stod i en djup pöl. Det var råkallt i grottan, och det faktum att han stod upp över anklarna i kall vätska gjorde inget för att förbättra hans humör.
Gian trampade fram och tillbaka för en stund, fast besluten att få hjärnan röntgad om han någonsin lyckades krångla sig levande ur det här. Rösterna hade tystnat något nu, men ljudet av droppande vatten blev allt värre och lukten av salt och svavel gav bit för bit vika för koppar och plasma.
Han förstod, och han ville inte titta. Men det var som om någon hade böjt hans nacke med våld. Han riktade blicken mot marken, mot pölen han stod i.
Rött. Ännu en gång, rött.
Hur trött var han inte på den färgen?

Parasitens väsande röst skar igenom grottan och Gian gjorde sig redo att möta den. Men anfallet kom från en totalt oväntad vinkel – ena sekunden var hans fötter stadigt planterade på stenmarken, nästa försvann stenen under honom. Gian föll handlöst, och sekunden därpå omgavs han av mörker och kall väta. Han kunde inte andas, och i paniken reagerade han instinktivt och började sparka sig upp emot ytan igen. Han trevade efter kanterna till den blodfyllda avgrunden, men han kunde inte känna något omkring sig. Han var omgiven av tjock, röd vätska, och han kunde inte hitta någon fast punkt, någonstans att häva sig upp. Han simmade uppåt, men han kom inte närmare ytan. Och han kunde inte andas – gud, han kunde inte andas!
Gian kastade i paniken upp ena armen, och kunde för en sekund känna sval luft emot handen. Men ett hotfullt, hysteriskt skratt ekade genom det röda havet omkring honom, och innan han kunde göra något kände han hårda, starka fingrar omkring sin andra handled, kände hur han drogs nedåt, ned under ytan igen.
Gian kämpade med den okände fienden samtidigt som syret tog slut och världen började flimra vilt omkring honom. Då han grep efter den okända fiendens arm fanns inget hud under hans fingrar, inget kött – allt han kunde känna var glödhett, sprucket och sotigt skelettben, resterna av en stackars kropp som nästan helt hade förbränts av eld. Han ville inte titta efter, ville inte se, men som genom en förbannelse skådade hans ögon genom blodet. De såg ned på de sotiga skelettfingrarna som höll ett järngrepp om hans arm, de uppfattade flytande, svarta hårslingor, och de uppfattade ett halvt förbränt, förstört ansikte, hudlöst och gropigt, utbrända ögonhålor som bara innehöll ett skarpt, gyllene ljus…
En våg av panik grep Gian, han kände hur hans lungor började fyllas med vätska, hur omvärlden blev all svartare och mera formlös. Den gräsliga uppenbarelsen som höll fast honom bleknade från hans synfält lika snabbt som den hade kommit, men den fanns fortfarande där – tyst, ondskefull, och fast besluten att ta hans liv.
Det var inte Gabriel, den tanken fanns kvar hos Gian även då hans kropp började ge upp helt, då hans hjärna långsamt slocknade. Parasiten hade kanske stulit hans förbrända uppenbarelse, men det var inte Gabriel. Det han såg var ruttet och ondskefullt, och långt, långt farligare än vad han någonsin hade anat…
Hans hand låg fortfarande runt varelsens förbrända arm, löst och matt. Han kunde känna de heta skelettbenen och något som kanske var kolnat tyg, men han kunde inte åstadkomma något försvar. Därför blev han själv den som fick den största chocken då benen under hans fingrar plötsligt och oväntat böjdes och splittrades.
Parasiten tjöt till, troligtvis mera av chock än av smärta. Men den släppte taget, rörde sig bort ifrån honom. Gian hade inte kraft att utnyttja situationen, men det visade sig inte vara nödvändigt. Plötsligt kastades hans huvud åt sidan med våldsam kraft, och han kände en brännande smärta i ena kinden, som om en osynlig hand precis hade gett honom en hård örfil.

Chocken fick Gian att slå upp ögonen, och hans perspektiv förändrades så plötsligt att han kände illamående. Blodhavet byttes ut mot den gamla grottan igen, han befann sig inte längre i vätska utan låg utsträckt på ett hårt, skrovligt stengolv. Hans bröst hävde sig i djupa, krampande andetag, och hans huvud klarnade allt eftersom syret kom tillbaka till honom.
Den lysande mossan, vattnet, stenen, allt var som innan. Han kände ingen större smärta, bara en ömhet i lungorna. Stenen han låg på skar in i ryggen. Han kände ingen blodlukt, och luften var sval och fuktig.
Men så kom den stingande smärtan i kinden tillbaka, och då Gian slutligen lyckades fokusera blicken insåg han till sin chock att han inte var ensam. Men personen som satt på huk intill honom och studerade honom med sträng blick var inte parasiten, eller någon annan som han eventuellt kunde ha förväntat sig.

Eve såg ut ungefär som vanligt. Hon hade bytt sin vida kjol mot ett par slitna jeans, men blusen var lika färgsprakande som hennes vanliga kläder och runt hennes midja och handleder klirrade strängar med kopparslantar. Hon bar mängder av medaljonger i tunna kedjor runt halsen, och hennes långa röda hårman hängde tovig och otämjd över rygg och axlar. Men hennes blick var sträng, och då hon uppfattade Gians häpna blick skakade hon på huvudet.
- Ge sig in i en övergiven grotta alldeles ensam! Utbrast hon upprörd. Dagens ungdomar kanske verkligen är så dumma som de utmålas! Varifrån fick du den lysande idén att göra den här utflykten, om man får fråga?!
Gian hade inte mycket att erbjuda till svar – han fortsatte att stirra på den rödhåriga kvinnan med halvöppen mun och chockglaserad blick. Eve uppfattade tydligen problemet – hon gav ifrån sig en uppgiven suck, och Gian vaknade till liv då hennes handflata fick skarp kontakt med hans oskadda kind.
- Hallå! Utbrast han förnärmat och satte sig upp.
- Så vi behagar tala nu, snäste Eve och reste sig upp. Hon satte händerna i sidorna och blängde ned på honom, och Gian kände sig plötsligt väldigt, väldigt liten och dum. Han tog tyst emot hennes hand då hon räckte honom den, och hans förödmjukelse var redan så pass stor att han inte ens reagerade på att den medelålders kvinnan drog upp honom från marken utan minsta lilla antydan till ansträngning.
Eve studerade honom uppifrån och ned med kritisk blick och skakade sedan surt på huvudet.
- In i ett okänt grottsystem på egen hand med full vetskap om att djävulska krafter bedriver sitt spel. Är du helt borta, lille vän? Det här kunde ha slutat illa…
- Djävulska krafter? Avbröt Gian. Herregud, har jag missat något? Är du en av de där som tyder allt som händer med hjälp av bibeln?
- Bibeln! Fnös Eve med förakt samtidigt som hon grabbade tag i hans arm och började släpa honom emot utgången. En sagobok skriven av mansgrisar och korkskallar. Nej du, den har inget med det här att göra. Men det innebär inte att djävulen är helt maktlös, och det borde du väl ha förstått vid det här laget, med tanke på det som hände med Gabriel!
- Vad… började Gian häpen, utan att komma sig för med att göra annat än att snubbla efter henne som en trämarionett. Men, men vänta lite nu! Påstår du att det som hände med Gabriel har med något slags djävul att göra?!
- Jag påstår ingenting, svarade kvinnan kort och utan att se på honom. Det här är sannerligen ingen lätt historia, men du gör den inte lättare genom att handla först och glömma att tänka efter.
Vid det laget började Gian att tända till en aning, men han valde att hålla tyst för tillfället. Trots att pilarna alltjämt var försvunna så ledde Eve honom genom labyrinten utan att en enda gång tveka om vägen, och om priset för överlevnad var en rejäl dos förödmjukelse – något han hade fått mycket av på sista tiden – så antog han att det var värt det.

Färden ut gick på ungefär en halvtimme, och större delen av den tillbringade de två i tystnad. Gian försökte flera gånger att fråga Eve om vad hon gjorde där, men han fick inte något svar. Hon var på ett fruktansvärt dåligt humör, och då de slutligen uppfattade den första glimten av dagsljus i slutet av en av tunnlarna vände hon sig tvärt emot honom och meddelade kort:
- Du bör ge dig av hemåt igen, Gian. Se till att du tar hand om Diablo åt mig, okay? Och var rädd om dig. Jag har mina misstankar, men det är ännu för tidigt att avgöra vad som händer här. Kom bara ihåg berättelserna om Lilith och Djävulen, så återkommer jag!
Hon släppte hans arm och stormade iväg mot utgången, och Gian stirrade lätt mortifierad efter henne innan han kom sig för med att ropa efter henne.
- Um… Eve? Vad… hur kan du veta…? Vad menar du egentligen?
Hon ignorerade honom demonstrativt och svepte ut genom grottingången. Gian följde efter, genom tunneln och ut i det varma solljuset.
Han var inte ens fem sekunder efter henne, men då han kom ut syntes inte Eve till någonstans. Det var som om hon hade försvunnit in i tomma intet, och Gian kände sig plötsligt mycket, mycket trött.

Den unge mannen sjönk ned i det solvarma gräset utanför grottingången. Solskenet kändes behagligt – först nu blev han medveten om hur mycket hans blöta kläder fick honom att frysa.
Bilen stod kvar på sin plats, och att döma av solens ställning på himlavalvet så hade han tillbringat betydligt kortare tid inne i grottan än vad han ursprungligen hade trott. Då han vred på huvudet och tittade tillbaka mot ingången upptäckte han, att den var förspikad med fem grova brädor och att det inte fanns några tecken på att någon hade använt den under de senaste fem åren.
Gian undrade om han hade förlorat förståndet helt och hållet. Hans panna ramlade ned på hans uppdragna knän, och där blev den kvar en lång, lång stund. Men då hans blick strövade iväg till hans armar fick han i alla fall ett tecken på att han inte bara hade inbillat sig – brännsår och blåmärken hade flammat upp på just de punkter där parasiten hade rört honom.

Han gned förstrött det svullna, ömmande ärret på handen medan han vilade och funderade. Tankar på Gabriel, Kayane Creek, demoner, Eve, Gud, Lilith och Satan och hans moster snurrade vilt innanför hans pannben, tills han trodde att han skulle bli fullkomligt knäpp.
Han visste inte ens vad som var verklighet och vad som var dröm längre, och i den sekunden var han frestad att bara ge upp och ge sig av hemåt som Eve hade föreslagit. Men ännu hade han en plats kvar att besöka.
Han satt kvar på marken tills hans kläder nästan hade torkat helt. Sedan kom han upp på benen igen, och klättrade in i bilen.
Då han tittade tillbaka mot grottöppningen kunde han ha svurit på att han kunde se ett svagt gyllene ljus bakom de fem brädorna som täckte ingången. Han tittade inte tillbaka igen.



Gian körde nedför den ringlande, besvärliga vägen igen med huvudet fyllt med funderingar. Han var så borta i sina tankar att det bara var rena turen att han klarade sig ned till dalen igen utan intermezzon, och hans tidigare beslutsamhet lyste med sin frånvaro då han strax utanför Kayane Creek stannade bilen för att ta en titt på kartan som Alena hade gett honom.
Hans sista destination visade sig ligga strax utanför Kayane Creek, kanske hundra meter från stadsgränsen, men fortfarande nere i dalen. Och medan han satt där i bilen och stirrade ned på den lilla röda cirkeln på kartan som utmärkte platsen där den misslyckade exorcismen hade ägt rum, kunde han plötsligt och utan förklaring känna obehaget bubbla upp i maggropen.
Vad hade egentligen hänt i den här staden?
Gian lutade huvudet mot nackstödet för en sekund och tänkte efter.

Nu när han ägnade sina tankar åt det, så visste han fortfarande nästan ingenting om det som pågick. Han försökte sammanfatta det för sig själv, men han kunde inte få någon ordning på det.
För fem år sedan hade Gabriel varit en blyg och udda tonåring. Han hade begett sig till de där grottsystemen, som då hade varit stängda för allmänheten, en natt alldeles ensam. Han hade gått vilse, han hade hittat en grav någonstans inne bland gångarna, han hade blivit svårt sjuk och tre dagar senare hade parasiten vaknat inuti honom. Den hade tagit över kontrollen och mördat Gabriels föräldrar, och Gabriel hade efteråt tvingats genomgå ett brutalt – och verkningslöst – försök att driva ut demonen av prästen i Kayane Creek. Den historien slutade med att Gabriel flydde och tillbringade de kommande fem åren med att flacka runt i landet, ensam, plågad och ständigt på resande fot – och tätt förföljd av prästen, som tydligen varit fast besluten att slutföra vad han påbörjat. Gabriel hade sedan landat i Haynesville, där han slutligen hade dött – men inte innan parasiten ännu en gång hade tagit kontroll över honom och dödat prästen.
Det var vad Gian visste säkert, men det fanns alltjämt många frågetecken. Ett var så enkelt som, vem var egentligen Eve? Hon visste uppenbarligen mera om den här historien än vad hon medgav. Och om han valde att tro på henne, vad innebar det?
Hon hade pratat om djävulen, att djävulen hade något med parasiten att göra. Det innebar att Gabriel verkligen hade varit besatt, men om parasiten hade kunnat motstå det kraftfulla försöket att kasta ut den så borde det vara något speciellt med den. Den hade kunnat bita sig fast inuti Gabriel, styra hans handlingar ibland och göra saker som ingen människa kunde göra, som att skapa eld ur tomma luften. Och om de senaste händelserna betydde något, så fanns den fortfarande kvar, nu utan en kropp men alltjämt livsfarlig.
Eve hade nämnt djävulen. Djävulen och Lilith. Adams första hustru, den starka kvinna som hade fördrivits och smutskastats under årtusenden. Gian beslöt sig för att försöka kolla upp henne lite närmare – det var minst sagt långsökt, men det fanns ju en möjlighet att hon var inblandad på något vis.
Men i grund och botten gick allt tillbaka till grottan. Det var där allt hade börjat, det var där parasiten hade tagit Gabriel i besittning. Något måste ha hänt i den här grottan, och var det inte troligast att det hade något att göra med den där graven? Vem var det som låg i den, och hur hade han eller hon dött? Graven hade omnämnts av Gabriel som ”uråldrig”, men hur gammal var uråldrig? Kunde det tänkas att parasiten hade haft tidigare värdkroppar, och att Gabriel bara hade varit den siste i raden?
Men inte heller det stämde riktigt in. Gabriel hade, under hela den tid som parasiten bott i honom, varit svag och sjuk. Men mot slutet hade det blivit värre, hans sinne hade stärkts men hans kropp hade försvagats. Gian tyckte att det lät som om parasiten hade haft en tillväxtperiod, som om den hade varit nyfödd då den hamnat i Gabriel och vuxit sig starkare på hans bekostnad. Det motsade teorin att Gabriel bara hade varit en av många värdkroppar…
Hur kom det sig att parasiten kunde angripa honom då han sov, om det nu var det som var fallet? Vad hade den för intresse för Gian? Var höll den över huvud taget hus numera, och vad var den egentligen för något?
Gian skakade uppgivet på huvudet och startade upp bilen igen. Han kände att han bara stod och trampade på samma fläck, och stod han kvar lite till så skulle han väl ha trampat sig ned till Kina rätt som det var. Han hade bara en plats kvar att besöka, och då det väl var avklarat skulle det bli skönt att åka hem igen.

Det var en kort och smärtfri biltur, även om värmen nere i dalen tack vare solen nu fick själva luften att dallra. Då Gian stannade bilen utanför den gamla kyrkan och klev ur möttes han av en bedövande vacker åsyn.
Kyrkan var uppför av sten, och den såg inte riktigt ut som en vanlig kyrka – väggarna var kraftigt välvda inåt, så att den mest såg ut som en stenkupol, och kyrktornet var högt, med ett tak som var belagt med torv. Fönsteröppningarna var igensatta med mångfärgade glasfönster som glittrade i solen, och den breda träporten var belagt med kraftigt järn.
Solen målade byggnaden i guld. Den låg alldeles ensam ute på ett gyllene, vilt fält, och att döma av klängväxterna som täckte väggarna, och de igenvuxna parkeringsplatserna och stigarna så hade ingen varit här på länge.
Det var vackert, men platsen omgavs av en tryckande, ångestladdad aura som var tätare än vatten. Gian blev ståendes vid bilen en lång stund och tvekade, men slutligen tog han mod till sig och närmade sig långsamt den vackra kyrkan.

Även om han hade hunnit vänja sig nu, så kröp olusten i honom som tusen myror då han slutligen kunde sträcka ut handen och ta tag i det smidda järnhandtaget på dörren. Metallen kändes trots sommarvärmen kall som is under hans fingrar, och han rös ofrivilligt till, fylld med onda föraningar.
Dörren visade sig vara olåst, trots att så lång tid hade gått sedan platsen övergavs. Då Gian sköt upp den knarrade gångjärnen med ett skärande läte, och en pust av kyla och fukt och förruttnelse slog omedelbart emot honom.
Han steg in i kyrkan, och hoppade ofrivilligt till då den tunga dörren slog igen bakom honom med en hög knall.

Kyrkan visade även inuti tecken på att ha varit övergiven en längre tid – luften var råkall och blöt, och här och var kunde han se växtlighet som hade trängt in genom springorna i stenväggarna och slagit rot. Men platsen hade verkligen övergivits i all hast. Nästan alla lösa föremål stod kvar på sin plats, som om folk bara hade rest sig upp och gått ut mitt under söndagsmässan och sedan aldrig återvänt. Raderna med träbänkar stod kvar, orörda, täckta med mögel och fukt. Och framme vid altaret… allt såg ut precis som det hade gjort i drömmen han hade haft, även om sakerna nu var täckta med tjocka lager damm och röta och fukt.
Där fanns den vackra altartavlan i trä, som han hade sett så tydligt. Bilden av nattvarden hade spruckit sedan senast, rakt över lärjungarnas ansikten, och den var täckt med sot och delvis förkolnad, men det var samma tavla. Och under den stod altaret, som hade spelat en så förskräcklig roll under exorcismen.
Där fanns mycket mera, förgyllda ljusstakar, askar med rökelse, smälta vaxljus. Gian kunde till och med ana den korsformade skuggan på väggen, där det förgyllda träkorset hade hängt innan pastor Adigo tog det för att använda det mot Gabriel. Men då hans ögon väl hade fallit på det spruckna stenaltaret förblev de där, och Gian närmade sig långsamt, fullkomligt förstummad.

Det var samma altare som han kom ihåg, fyllt med slingor och rännor. Men det hade hänt saker med det under exorcismen. Stenen hade spruckit och svärtats av sot, och under sotet syntes fortfarande de rostbruna fläckar som var vad som var kvar efter de fem år gamla pölarna av blod.
Gian hade inte väntat sig att hitta så tydliga bevis på vad som hade hänt här. Han hade trott att man i alla fall skulle ha städat upp på platsen, tvättat bort blodet och sotet. Men han kunde se allt blod som utgjutits, han kunde se var de värmevågor som exploderat från Gabriels kropp hade svett träet och bränt stenen. Hettan hade varit så intensiv att den hade förkolnat träet, spräckt altaret och torkat och smulat sönder stengolvet.
Som om det inte var nog med det så låg det gamla repstumpar på altaret, ruttnande hamparep vars fibrer var fläckade med blod. De hade skurits av med kniv, och Gian behövde ingen närmare undersökning för att förstå att det var samma rep som hade använts för att binda fast Gabriel på altaret. Han tyckte att den kämpande gestalten dök upp för hans ögon igen, en blek och tunn figur som kämpade och vred sig och slogs som en galning, han tyckte att de vilda, djuriska skriken ekade genom tiden tills de fyllde kyrkan ännu en gång och spred fruktan inom honom.
De som hade gjort det här hade inte ens städat undan repen eller skrubbat bort blodet. De fruktade uppenbarligen inte en undersökning av polisen eller av någon annan myndighet bortom kyrkan, vilket var oroväckande.
Gian rörde försiktigt vid altaret, och det kändes varmt mot hans hud, som om hettan i blodet hade absorberats av stenen. Ännu en gång dök parasitens stank upp, rädsla och smärta, raseri och desperation, och Gian ryckte bort handen från altaret som om han hade bränt sig. Han tog flera vacklande steg baklänges, bort från altaret, och plötsligt gungade hela världen till. Han kände sig yr och svag, och han blev tvungen att ta stöd emot en av bänkarna för att kunna hålla sig upprätt.
Han hade kunnat se objektivt på det hela då han bara hade hört berättelsen, men att se platsen i verkligheten var något helt annat. Det hade verkligen hänt, det här var platsen där den misslyckade exorcismen hade utförts, och det var Gabriels blod han såg. Gabriel, femton år gammal, rufsig, blek, blåögd, hjälplös och besatt. Hur kunde människor som trodde på en god och kärleksfull gud göra något sådant?
Hur kunde det här hända över huvud taget? Han kom fortfarande ihåg tiden då hans största bekymmer hade varit att hänga med på mattelektionerna, att försöka pussla ihop familjens ekonomi och att hålla jämna steg med Brents jobbiga attityd. Hur hade världen kunnat förändras så plötsligt?
Gian sjönk ned på bänken han hade gripit tag i. För en sekund koncentrerade han sig på att bara dra djupa, snabba andetag, på att inte ramla ihop igen. Därför fick han en fruktansvärd chock då dörren till kyrkan plötsligt slogs upp igen bakom ryggen på honom.

Han hoppade upp från bänken och gjorde helt om, och åsynen som mötte honom var högst ovälkommen. En grupp män hade börjat strömma in i kyrkan – kanske tio eller tolv stycken, alla invånare i Kayane Creek om man skulle döma av de läskigt prydliga och strikta kläderna och korsen de alla bar runt halsarna. Det gick inte att se skillnad på dem, och detta skrämde Gian betydligt mera än högafflarna och yxorna de bar på och deras bistra, hotfulla ansiktsuttryck.
Den unge mannen väntade, lugnt men vaksamt, medan männen såg sig omkring i kyrkan. Då de fick syn på honom strömmade de genast över emot den del av kyrkan som han stod i och bildade en halvcirkel framför honom, och Gian korsade armarna över bröstet medan han väntade på en förklaring.
En av männen, som skiljde sig från sina kamrater bara genom sitt bakåtslickade blonda hår och sin otroliga axelbredd, utnämnde sig själv till talesman. Han kom fram till Gian, och han var onödigt demonstrativ med den vassa yxan som han höll i handen.
- Vi ser inte med blida ögon på främlingar i den här staden, upplyste mannen kallt och synade Gian uppifrån och ned som om han varit ett maskproppat kadaver. Vad gör du egentligen här? Har du något att göra med demonen?
Gian höjde på ögonbrynen åt mannen, och han tog tid på sig innan han svarade.
- Det var tråkigt att höra. Jag är bara en förbipasserande. Råkade få syn på den här kyrkan och tyckte att den verkade vara ett besök.
Det var lögn från början till slut, men Gian hade en känsla av att situationen kunde bli riktigt otrevlig om de här männen fick reda på exakt hur mycket han hade haft att göra med Gabriel. Han spelade nonchalant med stor talang, hans hållning var avslappnad och hans ansikte behöll precis rätt uttryck av förvirring blandat med neutralitet. Männen fortsatte dock att blänga på honom, och ledaren såg fortfarande mer än en aning misstänksam ut.
Gian log sitt mest avväpnande leende och gjorde en gest emot stenskulpturen bakom sig.
- Vacker plats… men vad har egentligen hänt här? Det ser ut som om någon har bränt slaktrester på altaret.
Mannen mitt emot honom blängde som om han önskade honom väldigt, väldigt illa, och hans knogar vitnade runt yxskaftet. Gian stelnade till en aning, men turligt nog för honom så verkade luften urladdas i nästa sekund. Gruppen bakom talesmannen började muttra och tala sinsemellan, och den långe mannen kastade en blick bakom sig och fräste sedan åt Gian:
- Det finns ingen plats för omvärldens syndare i Kayane Creek. Ge dig av!
Mannen blängde ilsket på honom, och han höll alltjämt yxan i ett fast grepp. Gian fann det bäst att lyda uppmaningen medan han fortfarande kunde gå utan problem. Han höjde ena handen i en slarvig honnör, och sedan trängde han sig utan några yttre tecken på oro igenom den hotfulla hopen och lämnade kyrkan bakom sig.

Luften verkade renas från den välbekanta stanken då han hade kört något hundratal meter, men då han tittade i backspegeln kunde han se att männen nu hade samlats utanför kyrkan och stod och stirrade efter bilen. Han hade en svag och obehaglig känsla av att han hade haft tur som hade klarat sig ifrån kyrkan, även om han inte var helt säker på vad hopen egentligen kunde tänkas ha gjort med honom om han hade sagt sanningen.
Det var hursomhelst en lättnad att lämna den läskiga byn bakom sig, och även om han inte hade hittat några svar så visste han i alla fall lite mera exakt vad det var han letade efter. Han var tvungen att hitta en identitet, att förstå vem det var som låg i den där berömda graven inne i grottsystemen och vad han eller hon hade att göra med Lilith, Satan och parasiten.
Och det var sannerligen ingen lätt uppgift.