Det gör fortfarande ont.
Att tänka på dig, menar jag.
Inte mycket.
Men allt annat än lite.
Ungefär som hur ofta jag tänker på dig.
Lagom.
Precis så att det inte ska bli för jobbigt längre.
Men visst känns det.
Visst fan käns det.

Jag vet inte om det är minnena som gör ondast
eller faktumet att jag nästan glömmer bort dem.
För jag har försökt så många gånger att förtränga allt jag gjort mot dig
även om det betyder att fötränga de bra tider vi hade.
Gott och ont.
Men innerst inne.
Längst in, där det som räknas sitter.

Där kommer du alltid att vara det bästa.
Den bästa.
Den enda av många.

Jag hoppas innerligt att livet kommer visa dig samma rättvisa som du visat mig.