Fredrika skrev i dagboken
att nu är allting över.
Dessa skulle vara
hennes sista ord.

Med darrig stämma
talade Fredrika till sin vän,
och orden blev till ormar
som krälade
kring Fredrikas mjuka kropp.
Utan kamp lät hon sig kvävas
av sitt eget brustna hopp.

Hon viskade till arken,
i ett sista andetag,
att vägen som hon valt
inte var den enda,
men att hon visst förlorat
sin karta och kompass.

Fredrikas dagbok
viskar än i dag
om den vilsna, sorgsna flicka
som vätt dess gula blad.