När jag var liten
skulle jag egentligen
avlidit redan som mycket ung
Min överlevnad de senaste
35 åren bygger helt enkelt
på ett missförstånd, ett misstag
Jag skulle redan vid födseln
egentligen redan gått hädan
Man skulle istället för att
kapat in navelsträng, kapat
mitt ena ben och sedan
under den förvirring som uppstod
låtit mig förblöda.
Jag var en mycket spinkig
och benig bebis
för att sedan kompensera det
hade jag vid två års ålder
blåst upp till en mycket
klotrund liten pojke,
vid denna ålder hade döden
tänkt sig åtgärda sitt misstag.
Mina föräldrar tappade mig
från båtens babord sida rakt
ner i vattnet på farledens
allra djupaste sida. Som tur
var hade oturen varit
på min sida, sekunden innan
hade jag rasat från min mors famn
rakt ner på durken
på ett sådant sätt att
hjälmen jag bar för att
skydda mitt stackars huvud
ramlade av och hastigt
studsade ner i kabyssen.
Dödens plan var att jag
med mitt hjälmprydda huvud
och klotrunda kroppsform
vid nedslaget i vattnet
skulle hamnat upp och ned
med fötterna glatt guppande
på fel sida av vattenytan
men tack vare min runda kroppshydda
och den bula som uppstått
på mitt huvud flöt jag som en kork.
Den ständigt svällande bulan
på huvudets mitt
lyckades hålla mina andningshål
alldeles fria från kallsupar.

När jag senare vid 13 års ålder
åter som mitt spinkiga, beniga jag
befinner mig på min cykel
i hög fart, i en nedfartsbacke
av mycket brant och livsfarlig karaktär
var dödens planerande hånflin där igen
efter två tredjedelars utförsbacke cykling
befinner sig inte cykelkedjan där den borde
sålunda icke heller funktionen
hos cykelns broms system.
Jag kände vinden
i mitt hår på ett sätt
jag absolut inte ville
Jag kunde se T-korsningen
och Vägverkets nyuppgrävda dike
komma allt närmare i en mycket
skrämmande hög hastighet
Jag kan inte längre minnas
att denna nedförsbacke
någonsin tog slut, allt jag
kan minnas är den mjukhet
och väldoft i den skördefärdiga
solrosåker jag hamnat i
på andra sidan T-korsningen.

Jag har sedan den dagen
alltid känt mig iakttagen
som om någon inte vill mig väl
som om någon befann sig bakom mig
som en illasinnad morbror
alltid på jakt efter att sätta dit en.

Att lura döden är inte något man
gör ostraffat, inte ens om det
inte är med vilja. an tar alltid
ansvar för sin egen överlevnad.
Även döden kan misslyckas i sin
planering av din evighet.
Livsviljan hos en mycket ung man
är tydligen starkare än stoltheten
i dödens yrkesroll.
Min barndom lärde mig att alltid
ha ett öga slängt över vänster axel,
alltid ha mitt nästa steg planerat.
Döden är en surmulen och långsint typ
den ondsinte morbrodern lurar
fortfarande runt hörnet.