Ni går runt omkring mig, ler med hela ansiktet och trampar på mitt sinne.
Era blickar sätter sig på min kropp, min hud skalas av och det fräter.
Det känns som om jag går mot den dag som ska förstöra mig, den dag jag kommer falla så hårt att det inte finns möjligheter till hjälpande händer.
Inåt är jag sliten men jag har fortfarande min fasad som är så stillsam att inget av den storm som förtär mig slipper förbi.
Jag har tankar som aldrig lämnar mig medans ni har tankar som aldrig förföljer er och dessa tankar,
ja, inte ska någon behöva ha det.
I min vansinnesdans virrar jag runt, skapar ännu mera dårskap inuti.

Miserabel tonårings jävel.
Patetisk.
Skämmig.
Ivägen.
Onödig.
Äcklig.

Jag känner att jag är som en vålnad i en film.
En stumfilm.
Bakom kulisserna finns det ingenting, endast en tom korridor.
Man kan inte regissera ett liv, jag vet det mycket väl.
Men när vardagen är som en enda stor psykos finns längtan efter ett manus på det som komma ska.
När man har blivit förståndslös är det svårt att erkänna för sig själv vad man egentligen behöver.
Allt jag vet och har glasklart är att varje dag har jag en kamp, och är varje dag en kamp är livet ett slagfält.

Det enda jag har är mig själv.
Och vad är en kaosflicka att ha?