Jag brukade tänka att Sundsvalls allt bestod av
hur mycket min pojkvän saknade mig
Det visade sig vara början på slutet på vår kärlek

En tår blev ett sår blev ett hål blev ett tåg
på ett spår på väg mot fel håll
Blir ett "då"

Alla visste att jag menade det när jag sjöng:
"Stockholm blir aldrig min stad"
Ändå var det här jag hamnade
På grund av en kärlek som är större än den till städer

Jag flyr till Göteborg för att andas annan luft
Vrider och vänder på formuleringar
som skulle rättfärdiga

Men jag hittar inget
inget som kan hjälpa, inget som lagar
Famlar runt i ensamheten (hårt mot hårt)

Ritar kroki och tänker att
fan vad allting är sig likt
ändå