Döden?
Ja, döden, vem är det?
Det är en ytterst trevlig varalse,
man burkar stöta på han på kvällarna.

Dom där riktigt ensamma kvällarna,
när man bara ligger där tyst,
tyst och förlamad på sin säng,
försöker stänga sina ögon.

Plötsligt så står du där,
allt är vitt, enda du kan se är två mörka skinn stolar,
där sitter han, döden, insvept i en mörk svart mantel som täcker hela han,
medans du själv är invsept i en vitmantel.

Du tar din plats brevid döden,
döden börjar tala, tala om ditt liv,
hur ditt liv har varit,
allt gott och ont som du har gjort,
allt som du har varit med om i ditt liv.

Plötsligt stannar allt upp,
han reser på sig och ber dig också resa på dig,
säger att han ska ta dig med på en resa,
en resa genom livet.

Det vita rummet förändras,
du kan se att du flyger i luften,
plötsligt får du syn på ett stort hus,
du ser dina egna syskon,
dom står bara där,
en håller i en boll, men den släpps genast,
tårar börjar rinna på deras kinder.

Vips så tar döden mig till ett annat ställe,
Ser min skola där jag gick hög och mellan statidet,
ser mina vänner, dom sitter tyst, tysta på sina bänkar,
vissa är ovänner med vissa, andra totalt förstörda,

Ögonen öppnas,
ryker upp,
svetten rinner,
känner att det är varmt,
stänger av elementet som är på högsta värme,
går in i toaletten,
den kritivita toaletten,

känner att jag börjar domna bort,
att jag kommer tillbaka till döden,
men jag är kvar,
men jag lever,
man finns kvar på jorden.

Smyger mig tillbaka till mitt rum som har kylt ner sig lite,
lägger mig i sängen,
och får fram ett leende på läpparna.

*Jag lever, jag är lyklig, jag har vänner, jag har en familj*