Du vet när livet är sådär riktigt piss va?
När du är såpass låg att du tror att du aldrig ska komma upp till en normal nivå igen, då du ger upp allt och bara tänker negativt, men ändå försöker.
Då du vet att allt tar slut innan det börjar och efter det slutat så kommer du självklart falla så lågt att du tror dig vara på havets botten och aldrig kan ta dig upp igen, när du är som lägst.
Som att lungorna sprängs och allt tar slut, när du bara hoppas på att ett litet jävla ljus ska komma fram och rädda dig, en liten jävla ljusglimt från himlen, att någon ska komma ner och hämta upp dig.
Någon som räddar dig, sätter ihop dig, någon som lagar dig.

Den personen kommer sedan att älska dig, få dig att må bra, få dig att se ljust hela tiden, hålla dig på ytan utan att du kommer högre upp eller längre ner.
Ditt liv har en framtid, något du aldrig tidigare haft.
Du kan se dig i spegeln och le, behöver aldrig mer sitta hemma ensam och låg, gråtandes i din säng mitt i natten.
Den tiden är som förbi för dig, men när du känner att allt är på topp, att inget kan brista, allting är som det ska vara.
Då går du där med näsan i vädret, sen vänder du din blick, tittar mot andra sidan gatan, endast för att se om det står någon sorgsen luffare som ber om pengar till mat, som egentligen går till sprit, för att kunna gå förbi honom och dela med dig av din glädje.
Den glädjen som han inte har, men du gärna delar med dig av.
Då ser du där på andra sidan gatan, att hon är med en annan.

Men du tänker inte till, du tänker inte alls, du går fram och slår till honom i ansiktet, trots att du aldrig tidigare slagit någon.
Han blir chockad och faller mot den hårda asfalten, men reser sig snabbt upp och tar emot dina slag, tar emot dina glåpord. Allt du säger, allt du gör, allt av ren ilska, du hör inte hur hon skriker åt dig att sluta, du bara fortsätter, tror att det är det enklaste sättet, att du utan några som helst problem ska kunna slå ner honom, för att sedan gå iväg med henne.
Innan du slutat slå inser du att du aldrig kommer därifrån utan att få problem, du slutar och ger henne en iskall blick, hon gråter och slår till dig. Du bara står där, helt stilla, chockad, skräckslagen, utan att kunna göra något åt det.

En äldre man som tidigare ringt ambulans säger åt dig att stanna kvar och inte gå därifrån, men du hör honom inte.
Du inser vad du gjort och snart inser du också vilka konsekvenser det kan komma att bli.
Du faller mot den hårda asfalten och somnar sakta in.
När du sedan vaknar ser du dig omkring, väggarna är gråa, du ligger på en hård madrass och har en toalett en meter ifrån dig.
Det stinker svett och kiss, ditt fönster är stängt, men du kan inte öppna det, det är ett galler i vägen.

Du börjar slå på något som liknar en dörr, du ropar, men ingen hör. Det tar ett tag innan du inser...
du sitter i häktet. Frågorna kommer, vad har hänt? Vad har du gjort?
Sen minns du... du ser dig själv slå och slå, utan att sluta. Du sätter dig ned på cellens skabbiga säng, du börjar tänka. Allting snurrar, väggarna kommer närmre och du faller ihop.
Nu ligger du där på golvet, gråtandes, tanken slår dig: Dog han? DOG HAN?
Du börjar skrika med gråt i rösten.
En man kommer in, han släpar med dig till ett rum, där allt är vitt.
Han sätter dig i en stol med en tvångströja och börjar ställa frågor. Frågor som du inte vill svara på, det enda du kan förmå dig att säga är: Lever han, LEVER HAN?

Men mannen frågar vidare, låtsas som ingenting, han sätter dig i en annan stol, ger dig elektriska stötar. Som att det skulle få dig på andra tankar, du reagerar knappt. Utan skriker bara högre och högre: LEVER HAN?
Mannen svarar dig fortfarande inte, utan ger dig mer stötar. Du skriker högre och högre.
Till slut är det kväll, han släpar med dig till din cell och låser. Men innan han går så ger han dig en bit mat, och ett rakblad, mannen vill inte att du ska leva, det vill du göra. För du måste ha svar på din fråga innan du kan lämna allt.
Efter en månad av samma process, inser du att mannen börjar tröttna. En natt öppnar han din cell och släpar med dig till ett nytt rum. Där väggarna är röda, - av blod. Han tar fram en pistol och frågar dig ilsket vad du gjorde, men du skriker, undrande, med gråt i rösten om han lever.
Mannen tittar bort, han försöker le, men du ser att han är tårögd.
Han säger lugnt och stilla: Nej, du dödade honom... du dödade min son.
Allting stannar, ett ljud hörs: POFF!

Då vaknar du, och inser att allting bara var en dröm.