Mina bäckar rinna stilla,
dämda av sorgsen saknad.
I mina spår
tassar tyst på tå
ensamhetens gråa mö.
Jag lägger tveksamt dag till dag
och låter längtan bli min drog.

Mina dagar brinna heta
fyllda av gråtmild iver.
På mina skuldror skränar
uti vilda rop
glömskans vita örn.
Jag lägger tungsint dag till dag
och låter främlingskapet bli min guide.

Så finns du åter där,
vid mig, i min själ, dit jag längtat dig.
Dina kyssar dränker sorgsenhet och leda,
sköljer ensamheten ur mitt hjärta.
Och skänker lugnet åter.
Och låter mig andas igen.
Vid dig, i din själ, dit jag längtat mig.