Vad jag gör? Crawlar sträckan Malmö-Lund i ett kärr av Eldoradofabrikat och telefonsladdar. Ser på tunga dokumentärfilmer om Hagel och försöker inbilla mig att min brist på koncentrationsförmåga bygger på det faktum att jag bara vill stoppa in den rödhåriga kursaren i ett vitrinskåp. Knacka honom på ryggen och säga: ”Hej, du, jag vill inte att Skånekärret fläckar ner dig mer, du är fullbordad. Lagom skitig. Får jag fiska upp dig? Konservera dig?”. Men jag gör det inte, förmår inte ens titta dit. Nej, så vardagsgrått kan inte beviset på min kärlek vara, att min högsta önskan vore att föreviga honom i en Lundamonter… Så ytlig är väl inte jag, så ytligt är väl inte allt det här, egentligen?

Torsdag, och i vardagsrummet sitter två stackars jävla själar och försöker för hundrade gången att repetera någon slags eländig kärleksfars. De skrattar. Jag vill gå ut och be dem hålla käften, be honom ta tåget hem till Stockholm och be henne silvertejpa för sin flinande mun, så att det överflödiga fnittret orsakar en hjärnblödning vilken får henne att glömma detta alltigenom falska förälskelsemanus (sen kan hon gärna följa efter). Men jag gör det inte, förmår inte ens titta dit. Jag ska vara glad för deras skull, det är ju trots allt bara skrattet jag hatar. Kärlek är så fint ju och så ytliga är de väl inte, så ytligt är väl inte allt det här, egentligen?

Saknar jämnmod = saknar F. (den enda F. jag någonsin saknat, egentligen.). Saknar en tillvaro utan urholkade skratt som ekar i lägenheter, mellan vita väggar och kvantitet.

T. är fyrtiofem år och flintskallig. D. är ung och rödhårig. Vi kanske kunde åka till Ryssland vi tre, ändå… Kanske F. (mörkblond) och M. (ljusblond) och Paul (hårfärg okänd, förmodligen lätt gråtonad) också. Fly den inskränkta insjön och sätta oss på det där tåget som aldrig kommer tillbaka. Lämna resten i en monter… Nej, jag vill inte.