Vera slog sig ned vid det gamla träbordet och sträckte sig efter vinflaskan. Med längtan i blicken betraktade hon det billiga vinet medan det rann ner i glaset. Sedan ställde hon ner flaskan på vaxduken, förde glaset till läpparna och svepte innehållet i fyra eller fem djupa klunkar. Veras trötta ögon rullade tillbaka in i sina mörka hålor medan hon njöt av det korta ögonblicket av sorglöshet hon nu unnade sig själv. Men så fort ögonblicket var över, när vinglaset åter stod tomt bredvid flaskan på vaxduken, fanns den där igen. Sorgen, tomheten, saknaden. Så hon hällde upp ett glas till.

Tomma gråa ögon stirrade ut genom det immiga glasfönstret, men hon såg ingenting utom smutsig snö och sorg. Förut brukade folk säga att hon hade sådana vackra ögon, men det var länge sedan sist. De vågade över huvud taget inte se henne i ögonen längre, möta den tragiska och hatiska blicken hos den som förlorat tron på livet. Många sömnlösa och ångestjagade vinternätter hade sugit ur all färg ur hennes ansikte, liksom ur hennes inre, och lämnat efter sig ett tomt, grått skal av en före detta människa. I hennes ansikte fanns nu föga liv. Endast de stunder då hon satt vid sitt gamla bord med flottig vaxduk på, med vinglas i handen, kunde hennes kinder prydas av en feberaktigt rödflammande ton.

Det klirrade till när glas mötte glas. Lite vin rann nerför hakan och droppade ner på bordet. Röda droppar guppade på duken. Vera torkade bort dem med tröjärmen och sög sedan på den. Huvudet surrade och hon visste att hon inte borde dricka mer. Därför hällde hon upp ett glas till.

Flaskan ställdes tom tillbaka på bordet, välte och rullade ner på golvet där den sprack. Ett farligt skimmer av gröna kristaller spred sig över golvplankorna, föll ner mellan springorna och blandade sig med det senaste årets smuts. Vera tittade ner mot glasbitarna vid sina fötter.
”Oj”, var det enda som undslapp hennes strama, fruset blåaktiga läppar. Hennes gamla jag - hennes friska jag - hade blivit bekymrad och irriterad och hade förmodligen fallit ned på knä för att samla ihop glasskärvorna direkt. Men Vera var inte frisk nu. Så hon satt kvar på sin gnisslande pall och tuggade lätt på kanten av det sköra vinglaset.

Vinlukten lockade till sig husets alla blomflugor. Vera tyckte sig, med vinets hjälp, höra dem surra. En orkester av flugor spelade för henne inuti hennes huvud och ett tag njöt hon av det sövande ljudet. Hon njöt av att slippa tänka på hur hjärtat värkte och hur hon slapp höra sitt eget ångestskri eka mellan skallbenen. Men orkestern växte sig större och starkare och hon kunde känna hur flugorna tuggade på henne inifrån. Hur de knaprade på hennes ögonglober och på hennes lever och hon föreställde sig hur hon snart skulle brista och hur allt hennes blod skulle flyta ut över golvet. Hur trött hon än var på livet, ville hon inte dö. Med ett plötsligt ryck av energi kastade hon sig upp från stolen för att jaga bort flugorna och den lilla svärmen skingrades för en stund. Orkestern försvann och Vera lät pulsen sjunka.

Hon sjönk ner på golvet och satte sig bland glassplittret. Hon kröp ihop, gjorde sig liten, kramade om sina nakna ben för att skona sig från golvets kyla. Hon kysste sig själv lätt på knäet och vaggade fram och tillbaka en kort stund i ett försök att lugna ner sig själv och motverka nya panikattacker. Ett mantra av mumlande ord och en stank av alkohol flöt ur hennes stela mun och sedan blev hon tyst och stilla.

Hon satt så ett tag och kände hur musklerna slappnade av lite i taget. Gröna skärvor glittrade omkring henne och hon kunde inte låta bli att i sin berusning tycka att de var vackra. Hon lyfte upp den skiva som låg närmast och förde den till ansiktshöjd. Tittade på den. Luktade på den. Smakade på den, försiktigt. Och så började hon rista upp huden på vänster handled. Inte för smärtan och inte för blodet. Hon skapade. Bevarade ett minne. Hon ristade ett V, bokstaven V.

V som i allt hon förlorat.

V som i Vera.