Grå himmel.
Döda människor.
Gråa träd.
Mörkret har planterat sin säd.

Ännu en gång går jag på den här gatan.
Fortfarande har inget utav intresse uppenbarat sig.
Jag förstår inte.
Ibland känns det nästan som att min rädsla för allting, övergår till en rädsla för ingenting.
Fast inte ett bra ingenting.
Ett ingenting som tar upp all tankekraft.
Hur är det möjligt att jag fastnar i ingenting?
Det säger sig själv, det ska väl inte gå?

Jag har ett bra självförtroende.
Jag har en perfekt relation med min flickvän.
Jag har hobbys och intressen.
Jag sover och äter som en duktig människa skall göra.
Så varför känns allt meningslöst?