Jag vet inte varför jag tänker på dig hela tiden. Kanske är du bara som alla andra, alla de jag dragit över i alkoholruset för att sedan falla totalt för. Pladask, om och om igen. Fast det känns liksom annorlunda för du har så snälla ögon och varsamma händer. Det ingav en slags trygghetskänsla att vakna upp i din säng och känna din arm runt midjan. Och jag kommer ihåg allt du sagt för jag vill liksom inte glömma det. Du får mig att analysera varje rörelse och ord. Det väcker vanor, förlagda vanor, till liv.
Påminner mig om hur en relation kan se ut.
Och,
jag vet inte om det är dina snälla ögon, breda axlar och ditt håriga bröst som gör det.
Jag vet inte om det är ditt varma leende, dina varsamma händer och din omtänksamhet som får mig att vilja vakna upp under din arm igen.
Varför?
Jag önskar att allting var så mycket enklare, att jag antingen fick mina vaga men ändå ändamålsriktiga känslor besvarade eller att jag bara kunde leva singelliv fullt ut.
Men jag är oerhört bra på att fastna här.
I mellanläget.
Det där stadiet då man kör all-in, blir aspackad, berusad, går hem med en kille. Det känns okej, man berättar dagen efter för tjejkompisarna, de allierade, vad som hänt (vad man åstadkommit?)

HIGH FIVE!

Fast nej.
Då, när man satt ord på sin handling, vill man bara backa bandet och hålla hand istället för att känna fumlande fingrar innanför byxlinningen.
Få en puss på kinden istället för naveln.

Mellanläget alltså.