jag grät för första gången på riktigt igår, jag grät för allt jag har förlorat, jag började med nu tid och gick bakåt, jag grät för förlorad trygghet, för alla jag förlorat och älskat, jag grät för dem som förtryck mig de som vänt mig ryggen, som jag har vänt ryggen, jag grät för min släkt vars ängel allt förtidigt rycktes bort och som obearbetat präglat hela min uppväxt.

Jag fördömde inget sökte inga syndabockar jag grät bara av ren sorg för allt som jag borde ha sörjt men inte vågat, jag grät pga ren respekt och kärlek till mig själv och livet för att jag behövde det, i mitt inre fanns det bilder på ledsna ansikten, mitt ansikte från olika tider i mitt förgångna, de har börjat försvinna nu och de bilder som finns kvar är fyllda med glädje.

Jag lät mig sörja, jag lät mitt inre få lite frid.