Det var först då. Som jag förstod. Din arm, ditt bröst mot min rygg. Fötter som klappa i marken med snabba intensiva steg.Dina andetag i min nacke. Ditt flåsande intill mitt öra. Tid och rum försvann. Det var bara vi två. Svetten från din kropp dunstade och sveptes med i mina andetag, in i min näsa. Det var tyst. Endast våra tunga andetag och galloperande hjärtan kunde höras. Bollen gick i mål. Tillbaka till verkligheten. Ditt lag vann. Men jag glömmer aldrig. De där sekunderna intill din svettångande kropp. Som fick mig att förstå det fina med bollens vackra spel...