alla meningar i huvudet borde skrivas upp
och alla fördomar i världen rivas ner

och en sådan jävla tur att
många kan läsa böcker
men inte tankar
och räkna får
men inte ekvationer.


och alla väntar på allting
men förstår ingenting
tomma hjärnor i tomma liv
liv som är så fyllda men så tomma.

och jag undrar hur många av oss som verkligen förstår

att de lever.

och så kom ambivalensen som ett sagoväsen i fyraåringens säng.
skrämde bort alltihop.
vilket allihop?
hade vi någonting från början?
små liv som förstördes
med samma ambivalens
och samma ekvation och samma
rädsla för passion