Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du segrare, som aldrig fick priset

Det är förunderligt hur väl min kropp minns dina händer.
Dina händer använde du till att smeka mina kroppsformer och gav mig intensiv gåshud.
Du fick mig att koka inombord, det brände och värmde, på ett skönt sätt som jag inte var van vid.
Med din närhet så fick du mitt hjärta att hoppa som om det gick på kokain, amfetamin eller vilken hyperdrog som helst.
Allt du sa och allt du gjorde,
fick mig att falla i förälskelse.
Jag har många gånger fått vakna bredvid dig och din vackra kropp och se ljusets värme stråla över din hud, ditt kroppshår påminde korta stunder om guld och jag kände att ett lung föll över mig.
Vi sa aldrig så mycket om känslan,
utan vi mest bara var.
Det fanns alltid något omkring som fick oss att tillsammans le och låta våra blickar mötas.
Jag ville vara som kolsyran i en skakad flaska för dig, jag ville att du skulle sprängas av lyckan som jag försökte visa och ge dig.
Jag ville vara din handske som du kunde ha din hand i när du behövde en trygghet och famn att falla i.
Jag ville vara den som kunde avsluta dina meningar när du själv inte visste hur du skulle formulera dig.
Jag ville så jättegärna vara allt det som du var för mig.
För mig var du en självklar segrare men trots allt så gav jag dig aldrig det priset.
Även fast jag ville ge dig priset för den plats och roll du tagit så kunde jag inte eftersom min största rädsla var att utelämna mig själv.
Jag kunde inte låta min mun öppnas och få orden sjunga ut i en harmonisk melodi även fast jag så innerligt ville.

Att låta någon människa komma så pass nära i på ens egna liv är skrämmande,
det egna livet kan så lätt brista och förstöras och jag råkar vara den som inte vågar ta det stora steget.
Jag ångrar att jag valde och lät mig väljas på det sättet.
Men om jag nu vill,
så ska jag göra det utan att ångra mig.
Jag kan ju faktiskt hamna högst upp på prispallen för den fina.
Du förtjänar ännu din nomenering, den har inte ändrats en enda millimeter.
Dock, innan jag ska kunna.
Så måste jag sluta slå på mig själv, låta mitt inre leva ut och få det att bli en dans på dansgolvet.




Prosa (Novell) av Ebeling
Läst 342 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-12-16 16:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ebeling
Ebeling