När jag var liten var jag pretentiös och odräglig. Plugghäst, visste bäst och vågade säga ifrån. Sen hände något. Allt finns kvar djupt där inne men jag grävde ner det för länge sen, tappade bort kartan och svalde nyckeln. Nu lever jag livet som man gör när man är 14 år, ung och dum. Jag är dum och ung nu istället. Dum, ung och naiv.

Murarna jag byggde under tonåren var baserade på helt andra upplevelser än andras. Jag byggde de med osäkerhet och nu är mina murar av solidaste sten. Fast det är bara folk som försöker komma nära som märker av dem.

Jag svor att jag aldrig skulle bli cynisk eller bitter men det är just det jag är. Har insett nu att man inte kan leva igenom unga år utan att drabbas av det. Jag får arbeta mig ur, gräva djupt och försvinna för att sedan hitta tillbaka.

Jag har lärt mig så sjukt mycket den här hösten och vintern och det har gjort ont. Jag har aldrig orkar särskilt mycket, mest legat på soffan och sovit. Jag börjar nu inse varför det var så. Våren kommer fortsätta i samma mönster. Sömn och krossade känslor, stenmurar och illusioner.