Köksfönstret stod öppet och släppte in sommaraftonens sista kvardröjande värme och den nästan berusande doften av fuktig grönska. Luften var full av det dova surrandet från tusentals insekter. På avstånd hördes bräkanden från får och kacklandet från höns. Snart skulle hösten svepa in världen i sin gyllenröda klädnad, men än så länge dröjde sommaren envist kvar.
Jag värmde mina trötta fingrar på den varma tekoppen. Det värkte i mina axlar. Som alltid var det många sysslor som behövde ses över nu innan hösten och kylan kom. Teet var bryggt på örter från min egen örtgård och stundom slog den friska doften emot mig och blandade sig med vällukten utifrån. Inga farbara vägar ledde till min gård och troligtvis var det mer än en mil till min närmaste granne, vilket passade mig utmärkt. Jag hade inte hört en annan människas stämma sedan våren för tre, eller var det fyra år sedan? Den gången var det min syster som begett sig ut i skogarna enkom för att bönfalla mig om att komma med henne tillbaka in till staden och tala med en av deras experter som hon prisade så högt. När hon slutligen förstod att hennes patetiska närvaro inte gjorde annat än att besvära mig så lämnade hon mig och begav sig tillbaka till sin värld. Jag hann inte med alla sysslor som behövde göras den dagen.
”Staden”. Det ordet tycktes mig främmande numera. Mer likt någonting som kunde härstamma från en gammal ond dröm, än något verkligt och påtagligt. Det var väldigt sällan som jag tänkte tillbaka på mitt gamla liv. Det livet hade aldrig varit menat för mig. Den ständigt närvarande stressen och all elektronisk ondska. Människor med enbart sitt eget bästa för ögonen, som lika obekymrat kan krossa en annan människa som en insekt. Denna sjukliga självdyrkan som tycktes allmänt accepterad hade jag aldrig förstått. Att slösa all energi och fokusering på sitt eget bristfälliga jag, i tron om att det var det enda riktiga valet kunde aldrig föra någonting gott med sig. Nu var gården och den omgivande skogen med sin skuggtillvaro hela min värld och så skulle det förbli fram till den dag jag dog. Att återvända till människornas värld skulle aldrig vara ett alternativ.
En mygga flög förbi mitt öra och väckte mig från mina funderingar med sitt envisa surrande. Jag sträckte mig över bordet och stängde igen fönstret för att inte släppa in fler blodsugande insekter i stugan. Knappt hann jag sätta mig tillrätta och lyfta koppen för att smutta på teet innan ett försiktigt knackande på ytterdörren avbröt mig. Först förstod jag knappast innebörden av ljudet. Det var för främmande för att min hjärna skulle kunna koppla det samman med min egen verklighet. Jag satt som fastfrusen kvar på min stol och kunde inte annat än stirra misstroget mot den robusta trädörren. Tänk hur snabbt någonting både tryggt och hemmatamt plötsligt kan förbytas till något okänt och skrämmande. En ny knackning hördes, denna gång starkare. Jag ställde försiktigt ner koppen på bordet och reste mig ljudlöst. Någon befann sig på andra sidan dörren. Ingen av de vanliga besökarna, utan någon från min gamla värld. En människa. Min hand skakade när jag öppnade dörren på glänt.
På trappavsatsen stod en ung kvinna. Hon var vänd med ryggen mot mig och betraktade skogen. Hennes ljusa hår räckte ner till midjan och var hoptrasslat av kvistar och löv. Frånvarande viftade hon bort myggen som svärmade kring hennes huvud. När hon hörde att dörren öppnades så vände hon sig hastigt om. Hon hade en ring i läppen och hennes mörka ögonbryn och ögonfransar avslöjade att den ljusa färgen på håret var allt annat än naturlig. Jag hade aldrig sett henne förr. Vem var hon och vad ville hon mig?
”Ursäkta mig? Jag har visst gått vilse och jag vet inte var jag är. Kan jag få låna telefonen? Jag har ingen mottagning på mobilen.” Jag stirrade tomt på henne. Att höra henne tala sände rysningar ner längs min ryggrad. Människornas värld sträckte sig åter efter mig med rovgiriga, förrädiska tentakler. Min tystnad retade tydligen upp henne för hon lade armarna i kors över bröstet och knyckte irriterat till med nacken.
”Ursäkta? Hör du mig?! Har du en telefon jag kan låna? Jag är vilse.” Hon såg uppfodrande på mig och verkade förvänta sig ett svar. Jag hade inte talat på det viset på mycket länge och tungan i min mun kändes alldeles stum och domnad.
”Ing… Ingen telefon” fick jag till slut fram. Min röst lät skrovlig och jag kände knappt igen den som min. Flickans axlar sjönk och hon såg med ens ofantligt trött ut.
”Ingen telefon? Finns det någon granne i närheten som har telefon då?” Jag skakade på huvudet.
”Ingen granne.” Hon var långt ifrån all annan mänsklig bebyggelse, men det var knappast mitt problem. Jag vände mig om för att kunna återgå till min kopp te och började stänga igen ytterdörren bakom mig.
”Vänta! Du kan väl inte bara lämna mig här! Jag har gått hela dagen och jag vet inte om jag klarar av att gå mer. Jag vet ju inte ens var jag befinner mig!”Hon brast utan vidare i gråt och en tår rullade ner för hennes kind. Hennes ömkliga uppsyn fick henne att likna ett mycket litet barn. Jag såg bort mot skogen. Det jag nu tänkte göra skulle inte bli uppskattat.
”Kom!” Jag visade henne in i stugan. Väl därinne stod hon osäkert kvar strax innanför dörren och såg sig villrådigt omkring. Jag skyndade mig att dra igen rullgardinerna för stugans tre fönster.
”Varför gör du så?” frågade hon och torkade bort en tår med handen. Jag kunde inte hindra mig själv från att kasta en nästan illvillig blick mot henne. Hon borde inte vara här! Inne i sovkammaren hade jag en stoppad fåtölj som var den enda sittmöbeln i stugan, förutom stolen i mitt kök. Jag bar fram den och ställde den på andra sidan om köksbordet.
”Sitt!” Jag visade mot fåtöljen och slog mig själv ner på min stol. Flickan snörde av sig sina leriga tygskor och ställde dem prydligt nedanför dörren. Hon tassade försynt fram till fåtöljen och satte sig så långt ut på dynan hon bara kunde. Hon kliade sig frånvarande på ett myggbett hon hade på handen. Jag tyckte inte om hennes sätt att se sig nyfiket om i huset och låta blicken vandra över mina tillhörigheter. Det var som att hennes själva närvaro besudlade allt som var mitt.
Teet var fortfarande varmt. Med slutna ögon tog jag en klunk och försökte åter finna välbehag i den varma drycken, men den tidigare så friska smaken av örter var nu försvunnen och kvar fanns endast en bitter bismak som fyllde mig med vämjelse.
”Kan jag stanna här inatt? Om du visar mig en karta imorgon så kan jag fortsätta då.”Hon betraktade mig en lång stund och den ljuvliga tystnaden lägrade sig på nytt. ”Blir det inte väldigt ensamt så här långt från andra människor?” Hon förmådde av allt att döma inte vara tyst längre än under korta stunder och hennes meningslösa frågor väckte ilskan till liv i mig.
”Nej! Du borde inte heller vara här!” Jag reste på mig hastigt och gick raskt in i rummet bredvid så jag slapp se henne. Trots det kändes det som att hennes motbjudande närvaro lade sig över mig och allt som var mitt som en oljig hinna och fick allting som varit vackert att bli fult och frånstötande. Varför var hon tvungen att komma hit och få mitt gamla ursinne att åter flamma upp? Detta ursinne som jag trodde att jag hade begravt för, vem visste hur många år sedan. Jag satte mig på sängkanten och lutade pannan i mina händer. Jag tvingade min andhämtning att vara lugn och försökte samla mig.
”Sade jag något fel?” Hon vred sig besvärat i fåtöljen i köket och jag hörde att hon fortfarande kliade på myggbettet. Avgrundsdjup avsky vällde upp inom mig och gjorde mig nästan spyfärdig. Jag ville skrika, men mindes knappt längre hur man gick tillväga. Mina naglar grävde djupa spår i pannan på mig.
Några minuter gick och allting var tyst. Jag tvingade mina muskler att slappna av och tog åter kontroll över mina själsliga kval. Inte ens bräkandet från fåren eller kacklandet från hönorna därute hördes längre. Till och med insekternas surrande hade tystnat. Jag reste mig sakta. Det var för tyst. Min mun kröktes i ett lättat leende. De var på väg. Jag gick ut i köket igen och den här gången kände jag mig nästan förväntansfull. Flickan såg frågande upp på mig, men till min lättnad sade hon ingenting.
Djuren hade av någon anledning lättare att känna av Deras närvaro än vad jag hade. Kanske var det min mänsklighet som gjorde det svårt för mig att uppfatta Dem. Jag hade tidigt upptäckt vilken vanskapthet denna föraktliga mänsklighet var. Den gjorde min mindre mottaglig än de ofördärvade djuren.
Fast nu kände jag Dem. Deras enastående sinnen bombarderade plötsligt mitt med förvirrade frågor. De var upprörda över flickans närvaro. Hon var inte av denna värld och De fann hennes primitiva sinne förolämpande. De hade känt smaken av hennes närvaro hela dagen, men nu när aftonen var kommen så växte deras vrede till ofantliga höjder. Jag fnittrade tyst för mig själv åt de mest blodtörstigas förslag. Det skulle inte dröja länge innan De var här. Inte ens flickans envisa kliande på myggbettet kunde förarga mig längre. Allting skulle bli bra nu. Jag såg på henne att hon inte hade uppfattat Dem än. Hon skrapade bort smuts under en nagel. Hennes uppfattningsförmåga måste vara till och med svagare än min.
Då hördes ett viskande ljud inifrån skogen. Först var det så svagt att örat knappt kunde uppfatta det, men ljudet skulle växa sig starkare för varje ögonblick som gick. Det dröjde inte länge innan det svaga viskandet i skogens inre hade förvandlats till en hungrande storm. Flickan lade först nu märke den egendomliga vinden.
”Har det börjat blåsa ute?” Hon verkade mer förbryllad än rädd. Rullgardinen täckte fönstret så hon inte kunde se ut. Inom mig rasade en annan sorts storm. De skrek alla ut sin lystnad efter blod och mitt underutvecklade sinne kunde inte stå emot. Deras begär pulserade fram i min kropp och jag förmådde inte stå stilla längre utan vägde från den ena foten till den andra. Jag kände att ett vansinnigt skratt bröt fram över mina läppar. Nu såg flickan ordentligt skakad ut. Den yttre stormen hade nått stugan och det ylade nu runt husknutarna.
”Vad är det som händer?! Varför skrattar du?” Hon sneglade misstänksamt på mig och skyndade sig oroligt fram till fönstret och drog upp rullgardinen. Tidigare hade man kunnat se gårdsplanen och hagen med betande får och bortom den, skogen. Nu rådde endast ett kompakt mörker. Hade man inte kunnat se hur det myllrade och rörde sig i svärtan så hade man nog fått känslan av att en svart filt hängts utanför fönstret. Fönsterrutorna skallrade och det knakade och stönade oroväckande i hela huskonstruktionen. Nu gick det att med blotta örat urskilja ord i den ogudaktiga stormens rytande. Flickan skrek av fasa och backade undan från fönstret så långt hon kunde.
”Vad är det som händer?! Din djävel! Svara mig då! Vad fan är det som händer?!” Att hon nedlät sig till att bruka simpla svordomar gjorde henne än ringare i mina ögon. Skrattet som bubblade fram ur mig verkade aldrig ta slut. Jag kände Deras broderliga kärlek till mig och Deras avgrundslika förakt för henne. Hon var inte som vi och för det skulle hon dö. Jag öppnade min famn och välkomnade Dem. Ytterdörren slängdes upp och in svepte den svarta döden. Under ett par ögonblick slutade jag existera. Jag var ett med Dem. Skogen tillhörde oss och det var vår uppgift att förinta allt som inte hörde till oss.
Om flickan skrek när hon dog törs jag inte svara på. Inte heller om det gick så fort att hon slapp känna smärta. Det jag med säkerhet kan svara på, är att trots att min kopp med te nu har svalnat så smakar drycken tiofalt bättre när allt är som det ska igen. Fåren bräkte åter sorglöst i hagen och insekterna fyllde luften med sitt dova surrande. Världen var intakt och imorgon var det fler sysslor som behövde göras.