Dem rödsprängda ögonen dunkade långt in i huvudet. Tårarna började rinna sakta nedför kinderna samtidigt som du stod lutad med ena armen mot bardisken och skrek "En shot till". Du visste själv att den inte behövdes, allting skulle redan vända sig i magen på vägen hem. Allting var redan försent, allting var förstört.

Klockan närmade sig hemgång men du ville inte ge dig. Du försökte rycka upp dig men stapplade till, tappade balansen och ramlade på marken. Vakten kom fram och tog upp dig, tog med dig bakvägen mot utgången. Lite medvetande fanns fortfarande kvar i huvudet men det försvann så sakterliga det också.

Du hörde en hög smäll och tittade runt. Ett litet rum, du inte hade någon aning om vart det var. Två stora vakter som lade dig på bordet och tittade på dig med skumma ögon. Du försökte resa dig men den ena vakten, den långa, skalliga, halvtjocka vakten tog ett hårt tag om dina armar och tryckte ner dig på rygg på bordet. Då kommer den andra vakten fram och smeker dig lätt över brösten. Alla försök att göra motstånd ger dig bara mer smärta från greppen av den förste vakten.

Han fortsätter smeka dig och tar sakta av kläderna medan du kämpar som om livet hängde på det, för vem vet vad dom hade tänkt göra? Snart skulle du vara helt naken och insåg vad som var på väg att hända. Med alldeles för mycket sprit i kroppen och för lite kraft hände plötsligt det du visste skulle ske. Innehållet i magen vände sig och kom med all världens kraft och allting blev svart....

Uppvaknandet skedde två veckor senare i en sjukhussäng med slangar som stack ut ur lite olika hål i kroppen. Paniken och rädslan slog till direkt. Du ville ropa på hjälp men kunde inte får slangen som var nedkörd i halsen, du försökte röra dig men var alldeles för vek. Du hittade till slut en knapp som det stod "Hjälp" på och tryckte för allt vad du orkade och det tjöt till. In kom två sjuksköterskor med något som liknade en spruta, öppnade ett lock i ena slangen som stack ut från armvecket och tröttheten slog till direkt...

Nästa gång dina blåa ögon öppnades hade slangarna försvunnit från din kropp. Du kände hur stel du var och trött. In kom en sköterska med ett vackert leende, bruna ögon och brunt hår uppsatt i en tofs.

- God morgon, hur mår du? frågade hon på någon sorts dialekt.
- Ehm, jo det känns konstigt. Vart är jag? Vad har hänt?
- Det kommer snart en läkare och pratar med dig om vad som har hänt. Försök sova lite till nu. Det behöver du.

Du somnade.

Nästa gång du vaknade. Satt där bredvid dig en läkare, en psykolog och en polisman. Tankarna for kvickt runt i huvudet om vad som kan ha hänt. Allting är svart. Eller, vissa svaga minnen dök kanske upp... fast det är svårt att hålla isär allting. Vad hände när?

Läkaren började förklara vad som hade hänt. En taxichaufför hade hittat mig ute i en park liggandes med trasiga kläder i snön. Det hade funnits blod lite överallt på både snön och mina kläder och mig. Han hade genast kört dig till sjukhuset. Där hade läkarna börjat med alla olika sorters saker för att få liv i mig igen. Du hade fallit i koma under tiden och det var osäkert om du någonsin skulle vakna igen. Läkaren berättade vidare om mina ytliga skador som hade börjat repa sig riktigt bra. Men kvar återstod de inre skadorna, du hade blivit grovt våldtagen....

Just som dom orden kom ur läkarens mun, kom en drös med bilder upp i huvudet och fladdrade förbi. Du blev klarvaken och arg. Det förfärliga som hade hänt på slutet på klubben. Du mindes hur dom såg ut eller iallafall den ena. Du mindes...

Polisen började ställa frågor "Kommer du ihåg något?", "Vet du vilka det var?", "Vad är det första och det sista du minns?"... Du orkade inte lyssna på polisen utan försökte förstå vad som egentligen hade hänt och hur du skulle hantera det. Polisen märkte att du inte lyssnade och ursäktade sig och bad om att få komma tillbaka lite senare efter att du skulle ha pratat med psykologen.

Du bad dom båda komma tillbaka lite senare, läkaren hade ju trots allt berättat klart om skadorna du fått och problemen som kunde uppstå. Psykologen orkade du inte med nu, du var tvungen att tänka, att förstå...

Dagarna gick och du mådde allt bättre och kunde till slut resa dig ur sängen. Ingen kom för att hälsa på, familjen visste nog inte om det eller familj och familj en försupen mor som nog inte ens var kapabel att ta sig till sjukhuset. Du var ensam, ensam är stark intalade du dig. Du ville skrivas ut och du fick som du ville.

Du smidde dina planer och gick igenom scenario efter scenario. Du gick till närmsta bankomat, tömde kontot på dom 8000 kronorna som fanns där. Du gick med stormsteg mot centrumet. Stod och spanade ett tag, såg en kille i 18 års åldern. Tog sikte och gick fram, bad om en pistol. Fick den för 3000. Det var bara att hämta den hos en kille som stod och väntade 500 meter därifrån. Skotten var i, pistolen var laddad och osäkrad... Det var fredag....

Du gick vidare, mot stället du blivit attackerad på. Du såg den ena vakten, den skalliga. Du gav två killar 500 kronor var om dom började tjafsa med den skalliga vakten. Det var helt okej för dom, så enkelt! Efter en stunds tjafs kom den andra vakten upp också och ilskan kom över och adrenalinet pumpade! Men du visste att du var tvungen att vara lugn. Du gick fram mot de två vakterna och sa "Känner ni igen mig?" Varpå dom båda skrattade och pekade. Frågade hur det hade känts och du visste att lugnet du hade försökt behålla nu var som bortblåst...

Ett larm kom in, två vakter har blivit skjutna i City en person är gripen. Polisen rusade iväg. När hon kom fram såg hon snabbt vem som var den misstänka och genast förstod hon vad som hänt...

I tidningen dagen efter stod det "Brutal avrättning av två vakter på en klubb i City" du hade inte tvekat, inte alls. Först i benen, det hade du sett på tv, sen vidare i magen. Du hade frågat hur de kändes, du hade skrattat, du hade gråtit, du hade förstått.

Du fick inget tillbaka, du var lika sårad. Hämnden var inte ljuv. Hämnden var värre... Du hade inget kvar, ingen värdighet, inget liv, ingenting.