Just denna kväll kunde man hitta den bruna, stadskatten Max lutad mot en tänd gatulykta och han såg sin stora kärlek slicka sin vackra päls som en silhuett i ett fönster högt där uppe i skyn.
Han höll sig hårt om hjärtat samtidigt som han suckade och sa högt för sig själv:
"Åh snälla för en gång skull titta ner på mej min ungmö. Jag står ju här i regnet och väntar på att du ska bli min fästmö. Snälla bara en blick räcker för du ska förtrolla mitt trasiga stackars hjärta och säga adjö till min smärta.”
Max skakade av sig regnet från pälsen och fortsatte:
”Jag vet att jag inte kan förvänta mej att du ska bli min fästmö för jag är ju bara är en hemlös, rufsig monsieur. Jag är blöt av regn och förälskelse men snälla säg mej är inte kärleken blind för dej som den är för mej?”
Han tog sig ännu en gång om bröstet och sa:
”Följ med mej ut och håll mej sällskap på stan min söta Zaza, låt mej bara för en gång skull visa att jag kan vara spontan. Jag vet att det är sent men allt jag vill lovar jag är välment.”
Han snurrande runt ett varv runt gatulyktan.
”Titta på fullmånen som är så stor och vacker och titta på alla de glittrande stjärnorna amour som ler mot oss två. Säg mig är dom inte helt.. Helt underbara ändå?"
Max snurrade runt glatt ännu en gång men råkade tappa balansen och ramlade pladask ner i en stor vattenpöl. Katten tittade sorgset ner i de våta gatustenarna och skakade av sig det blöta regnet i pälsen ännu en gång.
Han vände blicken mot skyn och frågade:
"Åh måne! När ska jag, bara ett simpelt kattdjur få mod att säga att jag älskar henne. Säg mej hur? Säg mig när är det min tur att riva denna mur och om du svär så säg när, ska jag någonsin få reda på vad riktig lycka är?"
Max väntade en bra stund på ett svar men han fick inget.
"Du säger då inte mycket måne! Ändå ser du mej stå här som en fåne varje kväll. Ack förlåt mitt eviga gnäll men snälla, säg kommer hon någonsin ens se på mej?"
Han reste sig upp, skakade av sig en tredje gång och gick långsamt hemåt till sin mörka, kalla gränd.
Han la sig under ett par gamla tidningar och inväntande att en ny dag skulle börja gry.

Max vaknade dagen efter, trött och stel. Han låg kvar en stund och funderade på vad han hade drömt om men gav upp.
Han kände att han började bli rastlös och katten bestämde sig att resa på sig. Han sträckte på sig och gäspade.
Max hade fortfarande drömsand i ögonen och bestämde sig att dricka lite vatten i en vattenpöl som låg en bit bort, den fanns kvar där sen gårdagens ösregn.
Han tittade ner i det bruna vattnet. Misstänksamt drack han lite grann och gjorde en ful grimas.
”Usch, detta skulle jag förstått det smakade verkligen inte gott!” Tänkte han högt och lät den smutsiga vattenpölen vara.
Han hoppade upp på en brandstege och klättrade smidigt upp på taket på ett högt hus på ett sätt som bara katter kan göra.
Han gäspade, satte sig en stund och tittade ut över soluppgången och följde solens strålar som försökte hitta sin väg över hustak och genom staden. Det hade redan börjat vimla av människor i svarta rockar på väg till sina olika ärenden och jobb.
Max satt där fortfarande gäspandes och funderade på vad han skulle göra idag?
Han började känna sig hungrig och hans mage började obarmhärtigt knorra.
Katten bestämde sig att ta sig ner till den gamla hamnen ett kvarter bort. Han hade en god vän som var fiskare och tanken att få en nyfångad fisk på morgonkvisten var helt enkelt för utsökt för att kunna motstås!
Han skuttade iväg från tak till tak med en väldig fart.
Ja, detta var det bästa sättet han tyckte om att färdas. Han var inte så mycket för staden på dagen.
Människor som trampade honom på svansen eller herrelösa hundar som var ute efter att äta honom till middag. Är man en liten stadskatt så är man!

Han var snabbt framme vid hamnen och hoppade nästan fjäderlätt ner på en stängd, grönfärgad container som stod precis vid husväggen. Han kom fram till den långa bryggan där hans goda vän brukade ha sin lilla, vita båt.
Fiskebåten var dock inte där och Max kom att tänka på att fiskarna säkert fortfarande var ute med deras båtar för att dra upp näten ur havet som de hade lagt i dagen innan.
Max bestämde sig för att göra det som katter gör allra bäst, nämligen att vila sig lite i solskenet. Han la sig på bryggan med huvudet vilandes på sina små tassar.
Han såg ut mot de blågröna och böljande vågorna som lugnt och stilla hittade sin väg in till land.
Han började slicka sig runt munnen när han kände fisklukten och hörde fiskmåsarnas skri när ett par fiskare ankrade sina båtar vid kajen.
Hans vän såg han dock inte till ännu, men efter att ett par timmar hade passerat dök han äntligen upp.
Den gamla, tjocka gubben bar som vanligt en gul rock, ett par gula byxor och ett par röda gummistövlar. Han hoppade ut glad i hågen ur båten och stoppade i tobak i sin stora pipa.
Katten sprang snabbt fram till honom, smekte sig mot hans ben och jamade sött.
”Nämen är det inte lilla Max som är uppe så här dags?” Sa han med ett högt skratt.
”Senast jag såg dej Max, var så längesen som i söndags.”
Gubben tog upp honom i sin famn och Max tyckte alltid att han luktade så spännande. En blandad doft av havssalt, fisk och tobak fanns alltid hos honom.
Gubben lyfte försiktigt Max över relingen och hoppade själv upp i båten med en smidighet som nog är rätt ovanlig för en i hans ålder.
”Jag vet nog vad en liten katt av den här storleken vill ha innan han får fnatt!” Sa han med ännu ett härligt skratt och lyfte upp Max på ett litet bord som stod inne i båtens hytt.
Han dansade ut ur hytten och sjöng glatt men kom i nästan samma stund in igen med en liten fisk. Han la den på en tallrik och gav den till Max.
Han satte sig ner och smekte Max bakom öronen.
”Nu vill jag bli lite insatt och måste fråga hur det går med livet, min lilla vildkatt?” Frågade han med ett stort leende på läpparna.
Max som redan hade lyckats tugga i sig halva fisken svarade med munnen full:
”Nja, Med livet är det okej men det är värre med kärleken ska jag säga dej!”
Gubben tittade på honom en kort stund och skrattade till.
”Prisad vare vår kung, är det redan dags för kattflickor är du inte lite för ung? Förresten det få mig ju att tänka på..” Medan han sa detta tog han fram ett litet smycke.
”Här får du min lilla Max! Jag hittade den i lördags när jag skulle dra upp fisknäten i jakt på lax!”
Han drog sig i skägget och fortsatte:
”Flickor gillar ju smycken och för en gammal herre som jag har den ingen användning. Så om du ger den till flickan ska du se att det blir en vändning!”
Max som nu nästan ätit upp hela fisken, tog den varsamt ur gubbens hand och tittade på den.
Det var ett guldhalsband och i änden fanns ett jättevackert guldhjärta som glimmade i solstrålarna som nu även här hade hittat vägen genom ett litet fönster i hytten.
”Tack.” Sa han glatt till den gamla gubben.
”Spring iväg nu Max och ge den till henne, så har du nog henne snart i en rävsax!”
Max hoppade med detsamma ut ur båten och sprang mot samma grönfärgade container som han hade hoppat ner för tidigare.
Gubben stod vid sin båt och vinkade glatt; hejdå.

När han var halvvägs hem till Zaza som nu var namnet på den Darling han tyckte så mycket om, stannade han till och funderade på hur han skulle gå tillväga.
Skulle han ge den till henne personligen eller skulle han kanske gömma den utanför hennes fönster?
Medan han stod där och tänkte hade plötsligt ett åskmoln tonat upp sig på himlen bakom honom.
Det small rätt som det var till och Max som inte gillar åska hoppade till högt.
Han råkade tappa smycket som han hade hållit i munnen hela tiden, ner på en gata precis nedanför hustaket där han stod.
Han fick panik och försökte hitta en väg ner men hittade ingen.
Det började ösregna men han tappade aldrig blicken från guldsmycket.
När gatan var full med regnvatten så gled smycket plötsligt med vattnet ner för en avloppsbrunn en bit bort.
”Åh nej vilken otur!” Sa han högt och skakade på huvudet. ”Smycket ville ta en liten simtur!”
Han väntade en bra stund med blicken fäst på avloppsbrunnen.
”Om den nu förvandlades så snabbt till en gräshoppa kanske det var så att den kunde komma ut igen genom att hoppa.” Tänkte Max hopplöst.
Det gjorde den dock aldrig, utan Max fick ta sig hem till sin gränd med ledsen blick.
När han var hemma la han sig under sina våta tidningar och tänkte på vad som egentligen hade hänt och hur han skulle kunna hitta smycket igen.
Helt plötsligt hörde han två pipiga röster som han kände igen väl. Rösterna kom bakom en soptunna.
”Den är miiin så försviiin!” Sa den ena rösten.
”Det är det inte alls! Det var jag som hittade den din gaphals!” Sa den andra.
Max gick fram till soptunnan och tittade nyfiket. Det var som han trodde:
De dumma råttorna Dinkel och Dankel stod och grälade med varandra som vanligt.
Dinkel la märke till att katten Max stod och tittade på dem.
”Vad tror du att du tittar på din dumma, dumma katt?!”
”Vad bråkar ni två om nu då?” Frågade Max.
Dankel var den första som svarade:
”Ett smycke som JAAAG hittade för den var i mitt tycke!”
Dinkel sneglade surt på sin kamrat och sa:
”Han ljuger så det duger! Det är faktiskt jag som är störst och såg den först!”
Max såg förvånat på de båda små råttorna och frågade:
”Fann ni ett smycke? Kan det vara så att det är ett halssmycke?”
”Ja, JAAG gjorde ett hopp och fann det i ett avlopp!” Sa Dinkel och drog ut samma guldsmycke som Max tappade, ur ett hål i husväggen.
”Det gjorde du inte aaalls.. Din.. Din lögnhaaals!” Skrek Dankel och försökte ta tag i smycket.
”Vänta mina små vänner, som jag inte riktigt känner!” Sa Max och försökte lugna ner de två ilskna råttorna medan han snabbt försökte fundera ut en plan.
”Om jag får smycket av er så får jag intrycket av att det inte tillhör någon råtta! Då behöver ni ju inte bråka längre för de kommer ju inte heller tillhöra åtta!” Han log och försökte se så ärlig ut som möjligt.
”Hm” Sa Dinkel och funderade.
”Hm-hm” Sa Dankel och låtsades fundera han också.
Dinkel var den första att bestämma sig:
”Ja, Jag har nog godtycket att ge dig smycket.”
”Nej jag!” Röt Dankel till.
Max tog smycket och bestämde sig att springa fort därifrån innan råttorna förstod att de hade blivit grundlurade.
Han hörde dem fortfarande en bit bort:
”Nej jag! Jag ville mycket mer ge honom smycket!”
”Nej jag gav honom det för det var mitt och bara mitt så sluta med din dumhet!”
Nu skulle minsann Max inte göra mer misstag och tappa smycket utan sprang raka vägen till Zazas hus.
Han lutade sig mot gatulyktan som han alltid gjorde och tittade upp mot hennes fönster. Han såg henne inte, kanske var hon inte hemma?
”Hej du, din lilla filur!” Sa en kattröst en bit bort.
Det var Zaza som satt på en container och tittade nyfiket på honom.
”H..Hej” Stammade han nervöst och log.
Detta var första gången som han hade pratat med henne eller ens hört hennes röst. Den var så vacker!
Hon hoppade lätt nedför containern och gick sakta mot honom.
Max hjärta slog volter och han försökte hålla sig lugn.
Hennes päls var silkesvit och hennes ögon var lika blå som de djupaste oceaner. Hennes nos var liten, söt och spetsig. Max blev generad när han kom att tänka på hur många gånger han hade velat känna den nosen mot sin.
”Vad heter denna katt som verkar vara här varje natt?” Sa hon med en lugn röst.
”Max.” Sa han kortfattat och blygt.
Zaza log och sa:
”Okej Max. En kopplad tax viskade att han lyckades upptäcka dej varje kväll utanför mitt fönster i en hel vecka. Jag smet ut av ren nyfikenhet för det kanske var något jag skulle gilla som du ville säga till mej lilla?”
Max hade tränat för denna dag ett bra tag men nu när det väl var dags så fick han inte ut ett enda ord.
”Detta smycke är till dig och hoppas det är till tycke.” Sa han nervöst efter ett tags pinsam tystnad och sträckte ut handen med smycket men råkade tappa det på marken så det klingade till.
”Förlåt, jag är så klumpig hoppas den inte gick sönder eller blev våt!” Sa han och började känna svetten komma i pälsen.
Zaza fnissade och plockade upp smycket med guldhjärtat. Hon satte det runt sin hals och sa:
”Detta är första gången nån har gett mig en sån.”
Hon gav honom en puss på kinden och om Max hjärta slog volter förut kan ni nog förstå att det slog ännu snabbare nu.
Hon tog honom i tassen och gav honom ännu en puss men denna gång var det nos mot nos.
Där gick de nu gata ner och gata upp tass i tass hela natten lång och vad jag har hört så går de två små stadskatterna fortfarande tillsammans i månskenet.