Vi drar en gräns.
Där ingen kan passera, om inte gränsen flyttas.

Vid min sida sitter du och är tyst,
sakta känner jag hur jag vill lägga handen på din varma rygg.

Sätta mig upp och ge dig en kram bakifrån,
en längtan att göra det värker i mig.

Du säger några korta ord,
och lägger dig på mig för att bråka,
och det gör att jag ligger fast. Fast i dig.

Att jag sa att det är dags att gå,
gjorde ont, jag ville vara kvar.

Dina fingrar som kittlar mig i midjan,
gör att jag vill sudda ut den senaste minutens repliker.

Tänker på den dagen jag träffade dig,
ett blygt leende kom från mig till dig,
och jag vet att du vet varför.

När jag ser den god doftande parfymen på bordet,
undrar jag om det är för mig du lagt på den.

Vi delar en hemlighet, du och jag.
Att vänta på svar, är det tyngsta.

Att sitta här och ångra orden som blev sagda,
tränger in i mitt huvud.

Ord som jag inte sa, så ångrar jag.
Tankarna som finns, och frågorna som är utan svar.

Tystnaden vi delar, är nästan obehaglig.
Din tystnad, hindrar mig att berätta.

Varje leende du gav hade sin orsak,
jag trodde det var för mig, och jag hade rätt,
det var för mig.

Men jag tror det är för sent,
för sent att berätta,

För sent att ångra vad jag sa,
för sent att spela omedveten.

För sent att vi ska bli något.
Jag ångrar vad jag har sagt. Men det är för sent.