Tankarna for runt i huvudet. Minnesbilderna bildade kortfilmer – precis som reklambrotten på tv:n. Skulle det någonsin försvinna? Skulle hon någonsin bli helt frisk igen? Skulle hon kunna välja bort medium(et) att inte kunna känna eller höra andarna som besökte henne?
Var det normalt att verkligen känna dem, att de verkligen håller hennes hand?


Mitt i alla tankar kände hon hur hon ryste till och blev helt kall, innan blodet började strömma i ådrorna igen. Det var det första och starkaste tecknet på att hon hade någon närvarande. Hon kände igen vem det var. Det hade hon lärt sig genom åren. Skillnaden nu var att dem fanns i hennes vardag, även i skolan.

Det första besöket hon var med om, var på hennes tolvårsdag. Precis då ljusen blåstes ut, den dagen förändrades hela hennes liv. Första steget var att hon började vara mer och mer för sig själv. Hon hade ingen i skolan då, på grund av att klassen såg henne annorlunda. Hon var för konstig, underlig, udda, för deras smak. Senare med åren gick det över till att hon blev helt isolerad, dygnet runt.
Hon förlitade sig på andarna, lydde deras ord som blev hennes lag.
Allt blev mer och mer allvarligt och spänt sedan hennes femtonårsdag, som hon firade med Dem. Dem gav henne en överraskning, som hon alltid håller vid sin sida. En före detta kärlek.
Hennes första, och än så länge, starkaste kärlek.

Ingen person runt om henne, visste varför hon var som hon var. De visste inte om hennes kontakt med andar. Om hon skulle berätta, vilket hon inte vill, skulle ingen tro henne i vilket fall.



{TIDSHOPP}



Kate vaknade med ett ryck och satte sig hastigt upp i sängen. Svetten rann, blicken var skärpt och virrade runt i rummet. Hade hon drömt, eller hade Dem gått till nästa nivå? Hon rös vid tanken och torkade svetten i ansiktet med hjälp av sitt täcke.
Med oro att blunda och somna om, tog hon bort täcket från kroppen och ställde sig upp och kände hur det snurrade i huvudet.
”Älskling, gå inte.” Det var Felix. Hennes kärlek.
Hon ville tro att han pratade till henne, men tänkte att det var hon som hörde det för att hon ville det.
”Felix..” Rösten var trött och lite besviken.
”Lämna mig ifred” Orden hängde kvar i luften som om de väntade på svar.
Dörren till sitt rum stängde hon tyst och gick till det lilla badrummet på övervåningen. Modern och hennes nye kille låg i andra änden av korridoren, med dörren mitt emot hennes.
Brodern hade flyttat till England så fort han kunnat, för att slippa moderns alla nya killar hit och dit och bråken mellan familjemedlemmarna.
Eftersom Kate är väldigt asocial, så kämpade varken hon eller brodern för att hålla kvar kontakten efter den dagen han flyttade. Det var det inte värt.
Ingen kunde hjälpa henne, ändå. Fast, nu var det ju så att hon inte ville ha hjälp. Hon inbillade sig själv att hon tyckte om sitt liv, så som det såg ut och var.
Några enstaka kort på henne som treåring fanns i vardagsrummet. I alla fall de få gångerna mormor och morfar kom och besökte oss, vilket hände var tredje år – om inte mer.
Hon vaknade ur koman av tankar på grund av det kalla vattnet som lika gärna kunde vara isbitar direkt från frysen. Hon svor för sig själv och stängde av vattnet och stod alldeles stilla när hon hörde att någon gick utanför. Ögonen hennes spärrades upp när hon såg hur handtaget trycktes ner och dörren öppnades.
Där stod hon mitt i badrummet, utan handduk om sig eller något annat. Helt och hållet naken, framför Moderns nye kille.
Sekunderna tickade, kunde han inte stänga dörren och gå till deras sovrum igen!?
”Vad glor du på, idiot!” Kate skrek och drog åt sig närmaste handduk.
Rösterna i huvudet sa åt henne att slå till honom. Rösterna skapade hennes lagar och om hon inte följde dem, gick det illa.
Snabbt blickade hon runt i rummet, hittade rakhyveln som hon tänkt använda, och tog ett krampaktigt tag om plasthöljet och pekade med den mot killen.
”Gå. Här. Ifrån.” Rösten var skarp och ilsken.
Killen trollade fram ett leende på läpparna, och stängde dörren bakom sig innan han drog om låset, sakta.
”Katie.. Kära du, lägg undan rakhyveln och lugna ner dig.” Hans leende slocknade lite när han la huvudet på sned.
”Minns du mig inte?”
”Det är jag, Patrik.”
”Din gamla mattelärare i nian.”
Han steg allt närmare henne vilket fick henne att backa, tills väggen tog emot. Att se honom komma mot henne, att känna hans hand stryka över hennes kind, sådär som man gör när man älskar någon, fick henne att frysa till is. Innan hon visste ordet av, hade han lagt rakhyveln på badkarskanten en bit ifrån dem.
”Sluta”
”Släpp mig”
”Patri..” Hon avbröts av att hans läppar inkräktade på hennes revir.
”Slappna av, gumman” Hans röst var sådär äckligt len och smekte motvilligt hennes trumhinnor.
Kates yttre skal ramlade av henne. Hon klarade inte av att dölja rädslan, osäkerheten eller svagheten längre. Huvudet klarade inte av att arbeta rätt, koncentrationen försvann så fort han rört vid henne. Han hade tvingat fram hennes sanna jag.
Hon övervägde tanken att försöka rubba honom, slå till honom och springa ut och låsa in såg på rummet, men insåg att hans grepp om henne var alldeles för stadigt.
Fotstegen kom allt närmare badrummet. Modern hade vaknat.
”Älskling, har du sett Kate?”
”Hon är inte på sitt rum” Hennes röst var gränden till orolig.
Patrik återfick det flin till leende som han hade haft på läpparna, men talade i samma fundersamma och lite oroliga stämma som Kates mor.
”Jag har ingen aning, älskling.”
”Prova köket”
Kate märkte chockartat att Patrik slappnat av och såg mot den vita badrumsdörren, vilket fick henne att spänna armen och drämma till honom allt hon hade. Han tog sig för ansiktet och mumlade något och insåg inte att Kate redan sprungit sin väg, så lite skada borde hon gjort honom.
Panikslaget och med andan i halsen sprang hon in på sitt rum och vred om nyckeln i låset.
Det tog henne ett tag innan hon gick fram till skrivbordet och letade fram skolkatalogen för tidigare år, och hittade Patrik där bland lärarna. Förvånat såg hon på vad en röd spritpenna hade skapat på det blanka pappret. Det föreställde ett hjärta, runt honom.
Han var alltid den läraren som blev uppskriven på ”kärlekslistan över heta lärare” på klassens timme, av dem andra eleverna i hennes tidigare klass.
Hade hon verkligen haft känslor för den mannen som nyss förfört henne, i hennes eget hem?
Blodet frös samtidigt som hennes muskler spändes när hon hörde att badrumsdörren slog igen.
”Hoppas, hoppas, att du inte kommer hit” Tänkte hon för sig själv med hårt slutna ögon innan hon insåg att de följde med ner längs trappan.
”Katie” Hon hoppade högt från stolen när hon hörde en viskning som bildade hennes namn och kände att det var Felix som väntat på henne. En iskall känsla av en hand som strök ner längs henne rygg fick henne att ställa sig upp tvärt.
”Såg du inte var jag nyss vad med om, Felix?!” Väste hon mellan tänderna och stirrade ut i det som vanliga människor såg, hörde, kände som luft.
Play-knappen på stereon blev pressad till botten och någon sekund senare fylldes rummet av musik.
”Jag kan inte vara kvar här” Besviken och fundersam sjönk hon ner på sängen med slutna ögon.

”Kate! Maten kallnar!” Moderns röst stack hål på den skyddande och isolerande bubblan Kate skapat när hon satt med ryggraden mot den vita tapeten på väggen, med slutna ögon och drömde sig bort. Bort från livet, till drömmarnas verklighet i lyckans land.
Efter att hon dragit ut på de sista minuterna av musikens ljuva stämma, begav hon sig sakta ut ur sitt rum och ner för trappan där hon svängde av till höger för att sätta sig vid bordet i vardagsrummet. Ett leende reflekterades på Patriks läppar när hon såg på honom, hon log inte tillbaka.
”Sätt dig.” Tonen var vänlig och lugn medan hans hand gjorde en gest med handen mot stolen bredvid sig.
När hon insåg att hennes moder redan skulle sätta sig på den andra stolen, mitt emot honom, så hade hon inte mycket till val. Magen var trots allt hungrig, så hon var tvungen att sitta med. Bredvid honom.

Maten på tallriken framför henne, låg där nästan orörd. Trots att magen talade för fullt.
En hand sökte sig till hennes lår. Äcklad och med känslan av obehag satt hon och väntade på att han skulle sluta röra vid henne.
"Patrik, du kan väl berätta nyheten för Kate?" Moderns röst var glad och förväntansfull.
Handen som låg på Kates lår, började förflytta sig igen. Blicken i Patriks ögon var djup, nära till bottenlös, samtidigt som läpparna gav ifrån sig ett stort leende när han insåg att hon faktiskt mötte hans blick.
"Jag ska bo här permanent från och med ikväll."
Kates blick blev tom. Skulle han bli hennes låtsaspappa? Hennes perversa och äckliga före detta matematiklärare?
"Visst är det underbart!" Utbrast modern plötsligt, mitt i tystnaden som uppstått.
Kroppen hennes reagerade inte på vad modern eller Patrik förmedlat. Hon hade inte fattat det än.
Stolen gav ifrån sig ett högt skri när Kate reste sig upp och gick ut ur vardagsrummet mot sitt rum. Öronen tolkade fotsteg bakom henne, det var Patrik. Han stoppade henne innan hon kom fram till dörren till sitt rum.
”Du ska väl inte gömma dig ensam på rummet, lilla gumman.” För varje ord, blev hans röst mer och mer fnittrig samtidigt som kroppsspråket blev dominant.
Sakta gick han ljudlöst framåt, på det sättet blev Kate illa tvungen att backa in i sitt rum, tills han stängde och låste dörren bakom dem.
Flinet på läpparna försvann när han förde sina läppar samman med Kates, gång på gång. Greppet om henne förflyttades, nu låg hans ena hand under hennes kindben och den andra pressade henne mot honom ytterligare med hjälp av handen på ryggraden.
Rörelserna blev allt mer och mer stressade.
Plötsligt, för några sekunder, tyckte hon om det. I fantasin att det var Felix.