En digital mental baneroll ger mina egna instruktioner
till mina fingrar att göra som jag säger.
De knappar och letar på andra håll än där jag vill vara,
de gömmer sig och skyller ifrån sig på ytterligheter.
För det är ord jag vill åt, ord kopplade till tankar,
kopplade till minnen, kopplade till mina fingrar
så de borde minnas, de borde skämmas.

Livet som stencil,
som ett helt flöde, som en film
som klipps av när som helst.
Men livet är inte en film, det är tusen filmer
som alla görs i realtid, som exploderar på skärmarna
i varandras skallar när vi inte vill det.
Vi filmar våra sexscener och de filmar sina.
Det ena en tragisk komedi, den andra en parodi.

Vi gör våra historier med början och slut
för att vi ska hinna med att minnas,
men inget börjar med akt 1 och slutar med slutet.
Mina fingrar kladdar och leker,
de är inte i samma genre som jag.