Så fort jag närmar mig ett rum
tystnar sorlet

då jag instiger
återupptas det så sakteliga

jag känner förstås blickarna
kastandet av getögon

jag undrar förstås som alltid
över vad de ser hos mig
då de ser på mig.

Trots ena könets ohöljda beundran
och det andra könets förväntade svartsjuka

såväl män som kvinnor
verkar som befrämjade av
att befinna sig i mitt plötsligt påkomna sällskap.

Själv har jag alltid haft känslan
av att knappt synas
och att då jag lämnar rummet
folk genast glömmer min existens.

Istället förefaller det vara precis tvärtom
de kan svårligen glömma min person
min uppenbarelse.

Bara det att jag själv lätt glömmer
vilka som kan tänkas ha varit där
till och med att jag alls var där.

Kanske är det bara till en liten del
det yttre som påverkar
kanske är det något annat
mer tänkt flyktigt
som ändå tycks lämna spår efter sig.

Jag kan inte förklara det
mina vänner kan inte förklara det
annat än att när jag är där
känner de en fläkt av att ha kommit hem.

Som jag sade så förstår jag det inte.
Jag har frågat om varför
men inte fått några
riktigt tillfredställande svar.

Naturligtvis finns det undantag
från dem vilka ser mig som speciell
och jag själv tror gärna
det är det stora flertalet.

Jag känner inte själv
att jag intar rummet.
Men så är ju upplevelsen alltid subjektiv.

Man ser inte på sig själv som andra
man upplever inte sig själv
som andra gör.

Därför kommer man själv
också aldrig riktigt nära.
Därför är man själv alltid ensam.

De kan inte se med mina ögon
känna med mina sinnen.
Jag heller aldrig med deras.