Hon såg på mig,
jag såg på henne,
och vi tyckte om det.

Det har hänt förut,
det hände alldeles nyss,
och det kommer att ske igen.

Varför känns det,
på ett sätt när det händer,
på ett annat när det är över?

I stunden finns ingen bismak,
utan bara en önskan om en väg,
rakt in i hennes hjärta.
Och en övertygelse,
dubbelt så säker,
om att hon ville
följa vägen tillbaka.
Jag längtade efter henne,
så mycket,
att jag trodde att jag fått henne,
för att jag längtade.

Fick henne,
om jag fick henne,
för vad det nu är värt.
För jag har henne inte kvar.
Och känslor av märklig rakhet,
och öppna hjärtan,
är absolut obegripliga.

Varför är de inte kvar?
Det gör mig så ledsen.
Vad som gör mig glad,
är att de nog aldrig kommer
att vara kvar.
Det är känslorna,
inte hon,
det är fel på.

Är det verkligen så?
Jag struntar i känslorna,
blir glad,
och vill bara tycka om henne,
det är det bästa jag vet.

Då kommer de tillbaka.
Jag förstår ingenting,
och avsätter de närmaste
fem åren,
på att förstå,
om jag kan, eller
för den delen vill,
förstå.

Om kvinnor och känslor,
är lika flyktiga,
är mannen förlorad.
Jag vet inte ens om det är
en slutsats, eller en fråga.