Jag spelar alla roller som programmet bjuder. Lär mig manus på språk jag aldrig hört och trick som ger mig svindel. Men teatern har mig fast, inte med glitter och glamour utan med kladdigt smink och svettlukt.

Rollistan växlar ständigt. Den senaste gästartisten fick en replik, bugade och lämnade scenen. Applåderna var korta, men kärleksfulla. Vi uppskattade den goda viljan, men du räckte inte ända fram du heller.

Jag har så många frågor som jag hoppas matchar mina svar, när jag lämnar den senaste akten och kliver vidare i dramat. Det med de skarpa vändningarna och de kittlande mysterierna.

En av dessa frågor har jag burit på sedan min första stora succé, när champagnen bubblade i klingande glas och alla världens scener var mina att ta i besittning. Frågan som blivit en del av intrigen.

Sufflösen skruvar på sig, det verkar inte rätt. Men jag frågar med en stämma full av patos. 'Skriker jag för döva öron när jag ropar att du aldrig lämnat mina tankar, att svaret fortfarande är ja?'

I salongen susar tystnaden som elektricitet emellan raderna. Någon hostar mjukt och musiken spelar vidare som om inget hänt. Jag ser mig omkring på min vackra scen och undrar när du ska göra entré.

Publiken väntar, det är dags att inta scenen. Bli en del av ett laddat skådespel, du fängslande estradör.