Iskalla vindar slår till mig
där jag går
ensam
på den ängsligaste av vägar
tankarna slår omkull mig
får mig ur balans
hur kunde det gå så långt
längre än vad man kan
fantisera
mörkret närmar sig
där jag ligger på marken
full av
skam
ånger
dränker varje sekund i
tårar
blod
konstigt hur ett krossat hjärta
fortfarande kan känna
smärtan
borde det inte vara
bedövat
jag räknar slagen
färre
och färre
blir de
ju mer jag
ger upp