Att jag valde att sy in mitt hjärta i tröjan jag aldrig bär
var ett medvetet och skoningslöst val för jag visste
att jag lika gärna kunde ha tvingat dig att andas vatten.

Jag klippte brutalt av den tråd som gav oss två en mening,
för i min logiska tillvaro kunde vi aldrig bli ett,
jag ignorerade mitt hjärtas viskning
och ditt skrik efter mig,
jag tvingade mig själv att säga orden som
krossade oss båda.

Att du nu, i skräckslagen frustration, dränker
bomullstussar i desinfektionsmedel för att försöka
rädda ditt skadeskjutna hjärta är mitt fel.

Och att jag håller på att gå i bitar, som en kalvande glaciär
i Saharaöknen, på grund av din nu, uppenbara frånvaro,
är förmodligen även det mitt fel men det hindrar mig inte
från att klandra dig för att du, i min osäkerhet,
tvingade mig att punktera ditt hjärta när du plötsligt var
tvungen att bekänna att du älskar mig.

Mina ögon, likt dina, drunknar i tårarna som vägrar att
lyda tyngdkraften och jag vaknar ständigt upp och inser
att drömmen inte längre är sann.

Jag är rädd, jag är rädd för att min lager på lager
översminkade fasad kommer att fallera och att
jag plötsligt kommer att stå blottad,

att mitt hjärta ska slita sig loss från dess väktare och
plötsligt skrika ut det som innan knappt hördes,
tvinga upp de förseglade garderobsdörrarna
och slå mig i ansiktet med orden jag inte trodde
var sanningen,

att jag kommer att få leva i verkligheten där jag
inte förstod vad mitt hjärta kände förrän det redan
var för sent,

att jag skrikandes kommer att vakna upp ur mardrömmen
där jag ser dig vända dig om och gå,
för att aldrig se dig om igen.

Jag är rädd att du slutar tro på sagan om pojken och flickan
sekunden innan jag vågar mig på att tro.