Min kärlek drogs långsamt,segt,
ur ett redan oförstående plågat, sargat hjärta.
Min heta längtan trängdes undan av lögnen,
där allt nu var krackelerat, trasigt, krasst och vasst.

Min smärta var lögnen och lögnen var min smärta,
klamrande, glidande, bultande nedför min kropp.
Framtiden gjorde bara ont, den växte varje dag,
ensamheten skalv, rosslade, hängde och slängde.

Mitt tomrum var stort, storheten var tömd,
gnistan, glädjen, leendet och skrattet var borta.
Men ur ett tomrum måste jag, måste leva,
för framtid, för andra, för kärlek och närhet.

Min framtid var undernärd, dallrig och oviss,
svidande, stickande och aldrig vilande en stund.
Då ingen känsla längre höll, måste tid få gå,
minnen måste räknas och säkras.

Mitt liv stod i osäker knopp, försvagad och försiktig,
backande, skrämd och ängslig, men det fanns.
Förhoppningen som kämpat emot,
gav sig ändå till sist stilla och dog.

Jag lämnade plats för en ny sprängande kärlek,
höjde stolt huvudet och lät styrkan tränga fram.
Önskade dem stor lycka och framgång,
önskade dem vett och nya värden, på färden.

Nina Holmberg