Men här är jag nu. Och vart går jag nu? Jag vet inte. Ensam sitter och jag skakar på det kalla, vita klinkerbadrumsgolvet. Tårarna har torkar för länge sedan och bildat strängar på mina likbleka kinder. Med ryggen sitter och mot ett skåp och toaletten har jag precis framför mig. Badkaret och dushen som är i en och samma mekanism är på min högersida. Där du och jag en gång, eller flera gånger nu när jag tänker efter hade badat. Ja, och värme ljusen som hade vart tända. Ångan mot fönstren och dimman sim hade bildat sig i rummet. Det oranga, varma ljuset som hade visat dina konturer i halv mörkret. Det hade varit precis som i en av de där filmerna som du vet att jag inte gillar. I de där, romantiska där allt slutar bra och kärleken är överflödig. Varför fortsatte den inte att vara det för oss?
Som ett brak från en klarblå himmel darrade dörren till badrummet till. Den var låst, han kunde inte komma in. Men jag var ändå livrädd för att han skulle lyckas. Han bankade. Han skrek mitt namn. Han gick ifrån. Kom tillbaka igen. Bankade. Mitt namn. Tystnad.
Åter igen lutade jag bak huvudet mot det ljusblåa skåpet och lät drömmarna fara så som jag brukade göra när du hade gjort såhär mot mig.
Den gången du för första gången hade tagit mig i dina armar och sagt att allt skulle bli bra. Att du skulle slå mobbarna, att de aldrig skulle göra så mot mig igen, att jag betydde allt. Att du såg igenom alla ärr, du såg mig, människan jag var. Vart gick allting fel?
Du var den första, jag lät dig komma in, jag lät dig veta vad det betydde för mig, vad du betydde för mig. Jag berättade allt. Alla de nätterna vi låg vakna och bara pratade, skrattade, grät, höll om varandra. Vad hände?
- Jenny, för helvette ÖPPNA!
Han slog så hårt på dörren att jag ryckte till och höll för öronen för att hans röst inte skulle tränga in. Men det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte ignorera. Han röst kunde skära genom metall. Nej, aldrig skulle jag öppna. Varför vill du hit? Hela du är en levande paradox! Ett error vandrande i människokläder, ett kamoflage av kärlek. Varför skulle jag öppna dörren för dig?
Den brännande, oändligt plågsamma smärtan i ögonen och bröstet började verka igen. Jag grät inte, det bara rann tårar ner för kinderna. Fantiserade bort igen, jag ville inte vara kvar här. Men denna gången föll jag inte tillbaka på lyckliga minnen. Jag mindes första gången. Det gjorde ont. Jag grät. Jag ville inte. Jag försökte knuffa ut dig ur badrummet men du kämpade emot. Jag bönade och bad, snälla gå. Jag grät jag var arg på dig jag ville bara vara ensam. Du tog tag i mina handleder och det brändes. Jag blev mer och mer rädd varje gång du knuffade mig, och för varje ökande rädlsa knuffade jag mer och mer bort dig. För varje knuff du fick desto mer desperat var du att komma till mig. Jag blev till slut skräckslagen, jag var så rädd för dig. Vart hade kärleken tagit vägen?
Jag rätade på mig för att säga något till dig. Men när mina ögon såg in i dina, var det inte dig jag såg. En brännande känsla på min höger kind och jag snurrade runt ett halft varv. Aj, det gjorde så ont. Varför slog du mig, jag var räd för dig. Fönstret som jag nu tittade ut igenom visade mig en underbar solnedgång. Himmelen var rosa, orange och lila. Solen lyste på mig. Men jag kunde inte känna de varma strålarna längre. Jag sjönk ner på knä och du tog dina armar runt mig.
- FÖRLÅT jenny! Jenny snälla förlåt förlåt förlåt! Jenny…
Din röst blev darrig av tårar. Men jag kände dig inte längre. Det var en främmande människa som höll om mig så hårt i sin famn och var ville bara där ifrån. Långt, långt bort därifrån.
Om du ångrade det så mycket varför hände det igen?
Jag kommer inte ihåg varför det hände en andra gång. Vi var inne i mitt rum. Du tog tag i mina handleder igen och jag var tvungen att gå ner på knä för du böjde dom så. Det gjorde så ont, det brändes. Jag tog bladet och skar mig. Jag satt på golvet med ryggen lutad mot sängkanten. Du såg allt. Men du brydde dig inte. Långa ärr på min handel.
-JENNY FÖR HELVETTE ÖPPNA DÖRREN!! Vill du inte att jag ska vara med dig längre!? Vill du ha det såhär!?
Klart jag inte vill ha det såhär, jag trodde du visste att jag inte gillade att sitta på toaletten och skaka för att jag var livrädd för dig. Jo, jag vill egentligen ha dig här. Jag vill kunna hålla dig nära, tätt in på min bara hud och känna värmen från dig. Jag vill kunna säga att jag älskar dig, och jag vill tro på dig när du säger det. Men jag kan inte. Jag vill. Men jag kan inte. Efter några hårda slag mot dörren vänder jag åter igen huvudet på sned.
Tredje gången, var också i mitt rum. Jag var så rädd. Jag grät, bad dig att sluta. Du hade tagit mitt rakblad och höll det mot din hanled, jag var så rädd. Rädd för dig, och rädd om dig.
-Snälla Andreas, snälla ge mig bladet.
- Men håll KÄFTEN!
Jag var livrädd, men snabbt skyndade jag fram mot dig, jag måste försöka! Jag tog tag runt din höger hand, som du hade bladet i, och använde min andra hand till att försöka ta bladet. Du var stark, du har muskler, varför var det då så lätt att ta bladet ifrån dig? Gjorde du bara så för att se om jag blev rädd, om jag skulle bry mig? Jag stog och tittade argt på dig där du satt på sängen. Jag tog bladet och skar upp ett jävla sår på min handled samtidigt som jag ropade:
- Är det såhär du vill göra? Är det såhär du vill att jag ska hålla på!?
Men sedan fick jag panik. Ett vasst blad och en arg jenny gör djupa sår. Skinnet på handleden var på bredden öppet 1 cm och djupet, jag vet inte. Men rann blod gjorde det. Mycket. Andreas gick ut och hämtade papper.
Min tomma blick tog fäste vid dushdraperiet. Det var mörkblått. Det hade klibbat sig fast mot min rygg när vi hade dushat där. Jag suckade. Det var sommar ute. Men jag var kall. Fötterna och händerna var så otroligt kalla, jag kunde knappt känna dem. Hela den här händelsen var bisarr, som om den inte kunde existera i verkligheten. Det här kunde bara inte hända. Allt var bara en mardröm och snart skulle jag vakna upp.
BANG BANG BANG!!
- Jenny, snälla öppna.
Han grät.
- Jenny, jag lovar. Kom ut vi kan prata om det.
Det kommer snart…
- JENNY FÖRHELVETTE JAG HATAR DIG ÖPPNA DÖRRJÄVELN!!
Och så undrar han varför jag inte öppnar. Under gråten finns det hat. Han bara sminkar bort det lite för att lura ut mig. Hade han känt mig efter de här två åren så hade han vetat att det var lika bra att gå där ifrån. Jag kommer ut när jag känner för det och att han i just detta nu gör det värre. Jag vill aldrig komma ut här ifrån igen.
Fjärde gången. När vi hade flyttat mitt rum. Jag hade fått ett nytt, större. Det var lov. Du skulle stanna i en vecka. Men det blev inte så.
- Det är ok, slå mig och få ut ilskan. Vi kan inte fortsätta om den är där inne! Älskling, om det är det enda sättet att rädda det här, slå mig. Det är ok.
Jag vet inte hur vi hade kommit dit att jag hade sagt så, jag minns bara att jag gjorde det. Jag satt upp i sängen och du låg på mage.
- Sluta! Jag vill inte slå dig!
- Men du hotade ju precis med att göra det! Du höjde din hand mot mig, jag vill inte ha det hatet där mer… snälla få bort det…
- Hållkäft annars klappar jag till dig! Jag ger dig en smäll på kinden, är det det du vill!!
- Jag menar bara..
Innan jag hunnit avsluta meningen brände det till på min högra kind igen. Jag dog inuti, något sprängdes och tårarna rann. Jag höll min hand mot min ömma kind och kurade ihop mig.
- Du ser! Jag sa ju att det inte skulle vara ok om jag slog dig fast du sa det!
- Jo, älskling det är ok. Jag lovar.
Han tittade en stund på mig. Sedan lade han sig på rygg och sa.
- Ok, kom och lägg dig här.
Jag böjde på mig för att lägga mig med huvudet på hans bröst då jag fick hans händer på mina axlar och han skjöt bort mig så att ryggen slog i väggen som sängen stog mot.
- Men du sa ju att jag skulle komma till dig..
Jag la mig under täcket och började gråta. Han la sig bakom mig och försökte hålla om mig men jag knuffade bort hans hand ett antal gånger. Varför gör han såhär? Han ber mig komma, men knuffar bort mig. Sedan kommer han till mig men det är inte ok att jag knuffar bort honom? Jag gömde mig med huvudet under täcket. Han blev arg. Han satte sig över mig och slog med händerna mot mig, han kan inte ha vetat riktigt vart han träffade. Sedan tog han tag med en hand om min handled och den andra om min axel. Det gjorde ont. Han tryckte ner mig i sängen och jag kände hur täcket blev tajtare om min mun. Det var dålig luft i täcket, det blev svårare att andas. Somt ur var så visste han inte det så han släppte.
BANG BANG BANG på dörren utanför. Jag ryckte till från min dröm och tillbaka till verkligheten. Jag tittade åter igen på den ljusbruna trä dörren.
- Jag går ut och går. Jag vet inte hur långt eller vart, går jag vilse så kommer jag väl tillbaka.
Det var ett fult spel han spelade. Försökte göra mig orolig och rädd om honom så att jag skulle öppna dörren och släppta in honom igen. Andningen lugnade ner sig lite.
Jag förstog inte. Han ställde sig på knä och fast jag också stog på knä så var han ganska mycket längre. Han tog åter igen tag med sina händer om mina axlar. BANG!! In med min rygg i väggen. BANG!! En gång till, lite hårdare. BANG!! Mitt bakhuvud slog i väggen med en fruktansvärd kraft. Min hörsel försvann. Bara ett konstant pip hördes. Jag fort bort, det kändes som om jag sakta stängdes ner. Synen blev något mörkare. Han släppte taget om mina axlar och jag föll ner i sängen. Inget uttryck av smärta, inget.
- Jenny, snälla säg att du är ok!
Jag reste mig upp igen. Han lade sig på rygg i sängen och började gråta.
- Det är lugnt älskling. Hatet är borta nu, jag behöver inte vara rädd mer. Det är över nu.
Hade jag sagt och sedan lagt mitt huvud på hans bröst. Men innerst inne kände jag den där känslan, av att det aldrig skulle kunna bli riktigt bra igen. Men jag var tvungen att försöka.
Och nu är jag i verkligheten. Han kom hit ner för att tillbringa lovet här. Jag blev arg på honom för att han inte hade hållt något han hade lovat. Vi hade stått i köket. Han hade höjt sin hand. ”Inte igen, snälla säg att det inte händer igen”. Men ingen smäll kom, det var bara ett hot. Men jag tänker inte bli slagen igen. Jag sprang in på toaletten. Och här är jag nu. Jag måste öppna dörren. Tur att inte mamma och pappa var hemma, dom hade kunnat höra. Du kan stå och banka och skrika så länge du vill, jag tänker inte öppna dörren för dig. Blodet som nu hade bildat en stor pöl på golvet var mörk. Bladet hade jag i min högra hand. Kladdigt var det och så klart så hade jag lyckats söla ner mig på byxbenet. Mina ben var kalla, händer och fötter var kalla. Pannan var kallsvettig och hjärtat pumpade hårt. Jag la mig ner åt höger för att inte lägga mig i blodpölen. Jag hade inte ljugit. Jag tänkte aldrig mer öppna dörren. Aldrig mer öppna några dörrar. Bara skulle ligga här tills allt var slut. Jag skulle sakna den Andreas jag älskade, men det var bara att inse det, han skulle inte komma tillbaka. Han hade lämnat mig kvar och jag fick aldrig reda på varför. Kanske var det jag? Kanske var det du? Men det spelar inte längre någon roll. Jag skulle aldrig öppna dörren, då hade du tagit mitt liv. Och varför låta dig göra det, när jag kan göra det så mycket bättre? Nej, aldrig öppna dörren