Isnätterna är stilla
där de sover
i den svarta skogens
beniga grenar.
De skrämda fåglarnas
förlamade ansikten dryper
som av eld.
Jag flyr
över den tysta marken,
jag väcker
de döda djuren.
Jag är
det vita ögat.


*


Isnätterna är ihåliga
träd;
tynar bort
i sin lust efter
vätskefyllda hjärtan.
Ett sorgset blodflöde
silar genom marken;
en vilsam tröst
för dessa flackande vålnader.
Någon är på väg hem
genom vinden.
Någon har lagt
ett fruset blad
inuti
sin ännu levande
handflata.


*


Isnätterna är långa i år,
liksom frågande.
Blå glasskålar av regn
krossas gång på gång
mot de tunna frostbladen.
Frusna främlingar i svarta kåpor
vandrar omkring bland stammarna
med tomma händer
och ögon som brunnar.
Barnens läppar är söta av socker
och deras sövande tystnad
är en önskan.
Medan de drömmer
lägger sig stjärnornas glittrande lögner
som ett täcke av snö
över deras små ögon.