Det är underligt, hur lite kan göra så mycket.

Hur ett par rader, kan skina upp och få en att le så mycket.

Ibland glömmer man trotts allt bort hur det är att le.

Jag vill inte glömma det, så tänker jag varenda gång det sker.

Aldrig mer ska jag glömma, säger jag till mig själv.

Men visst glömmer jag.

Jag glömmer så hårt.


Men det är inget jag kan rå för... Det blir trotts allt lite hårt ibland..

men.. Så ibland kommer något mjukt, nuddar vid min kind.. Skiner på mig..

Ibland kommer ett par vänliga ord, en kram eller bara en solig dag.

Då sitter jag där, i skenet, det varma mysiga skenet.. Av något som är bra.



Det finns mycket som är bra, men ingenting är riktigt lika bra..



Som när man ler, som om man vore ett barn. (bekymmerslöst)