~*~

Nu hade så Morgonrodnaden uti hennes gång i Österns Nejd
Annalkats, bes'dde jorden med de Orientaliska Pärlor,
Då Adam vakn'de, sådan hans sedvänja, ty hans sömn
Var Luftigt lätt, ur ren matsmältning född,
Och tempererade ångor vattniga, vilka blott de ljud [5]
Ifrån löv och rykande rännilar, Auroras fläkt,
Lättsamt skingr'de, och den gälla Ottesång
Utav Fåglar uppå var gren; så mycket större
Hans förundran då var att finna ovakn'de Eva
Med Hårlockarna oordn'de, och glödande Kind, [10]
Som genom orolig vila: han å sin sida
Sig lutande halvuppr'st, med blick utav hjärtlig Kärlek
Över henne hängde förälsk'd, och beskådade
Skönheten, vilken båd' vaken eller sovande,
Framsköt märkliga gracer; sedan medelst röst [15]
Mild, som när Zefyros på Flora andas,
Hennes hands mjuka beröring, viskade sålunda. Vakna
Min fagraste, min äkt'de, min senaste grund,
Him'lens senaste och bästa gåva, min alltid nya glädje,
Vakna, morgonen skina, och de friska fälten [20]
Kallar på oss, vi förlora början, att märka huru spirande
Våra tillsedda Plantor, huru blåsande den Citron Lund,
Vad droppa Myrran, och vad den balsamiska Vassen,
Så Naturen hon måla med sina färger, hursom Biet
Sitta uppå Blomstret utdragande flytande sötma. [25]


John Milton 1667

LPWJ svensk version 24/03/11

Förlorat Paradis: Bok I - V (J.Milton)