Solen är på väg ner över det vida spannmålsfälten i South Dakota. Det är sensommar i den lilla småstaden Carthage. Invånarna har stora förväntningar på årets skörd. Det flesta jobbar inom jordbruket. På huvudgatan står det ett flertal pickup trucks parkerade. Jag står utanför den lokala puben ”the Cabaret” och ser en ung man komma gående mot mig. Det bruna håret och hans skägg får honom att se äldre ut. Han har ett par slitna jeans och ett halv blekt linne, men ser välmående ut. Med lugnhet i blicken kollar han mot mig och vinkar lätt. ”Hello, Alexander Supertramp” säger han och ler när vi hälsar. Han håller upp dörren och vi går in på ”the Carbaret”. Alexander är den man jag ska ha bestämt möte med.


Alla hälsar på Alex när vi går in och sätter oss längst ner vid baren. ”Hey Alex, what do you like?” säger bartendern vänligt. ”One white russian with ice, please” säger Alex avslappnat. Man kan tro att Alex är en vanlig småstadskille som jobbar för de stora jordbruksägarna, men så är inte fallet. Visserligen jobbar han just nu för Wayne Westerberg, men det är bara tillfälligt, berättar Alex. Han berättar om hur han valde att lämna sin familj för livet på vägarna och vildmarken. I en djup och stark separation från sitt gamla liv. Han har lämnat sin mamma, pappa och syster och de har talats vid på ett år nu. Det handlar om en mycket stark splittring i åsikter och värderingar ”they lived in their lies” säger han bestämt. Det handlar om deras beroende till det materialistiska berättar Alex. Han har alltid haft problem med sin relation till pengar och saker ”things” som han säger. Han lyfter glaset och för det till munnen och dricker.


Stämningen inne på ”the Cabaret” är god och folk talar om dagens arbete och ett par män skrattar högt. Inget verkar bekymra dem. För Alex är det mycket mer komplicerat. Han har flyttat omkring i västra USA ett år nu och tar olika jobb som kommer i hans väg. För honom handlar det om frihet att välja, att ingen ska kunna bestämma över honom. Alex berättar om hur han klippte isär sitt id-kort, kreditkort och hur han donerade alla sina besparingar till välgörenhet. ”I read somewhere, how important it is in life not necessary to be strong , but to feel strong, you measure yourself at least once, to find yourself at least once in the most ancient human conditions” berättar Alex med ett lugn I rösten. Det blir tyst för ett ögonblick.


Jag frågar honom vad hans mål är. Han drar handen genom håret och ser för ögonblicket bekymrad ut. ”I want to go to Alaska! ...I’m gonna be all the way out there, just be there. Be free from society.. Just walk into the wild!” säger Alex exalterat. Jag funderar på om hans söker sig själv, försöker hitta sig själv? Mina tankar är att Alexander har sin väg att gå, sin väg att känna den ultimata friheten och insikten om sig själv. Det som skiljer sig mot de andra är att han valt den här livsstilen. Att komma från en förmögen familj med en god utbildning och ett starkt intelletuell och sedan helt välja bort det. Det känns om det är det sista man skulle göra. Men för Alexander känns det som en självklarthet. För honom handlar det om närheten till naturen, att aldrig ha mer saker än vad man kan bära. Att ha kontroll över sig själv och välja sina egna destinationer för att förstå helheten i tillvaron. Detta var min reflektion.. Alex avbryter mig i tanke gången.

Han berättar att han i april ska bege sig till Alaska för sitt stora ”Alaska adventure”. Jag säger att det fortfarande är ett strängt klimat så tidigt på året och funderar på om han har erfarenheten att klara det. Men han är beslutsam om att genomföra det. ”Maybe after Alaska I will go back to a normal life. Maybe then I will be ready for the society.” säger han lågmält. Han dricker lite av sin drink, medan det tjocka molnet av rök från alla cigarette glider fram igenom rummet och lägger som en ridå. Jag ber honom berätta om sitt första år på vägarna och i vildmarken. ”I meet many good people, but I never stay longer then a mounth at one place. I’m heading south before the winter.” säger han och ler. Han berättar hur han hela tiden skickar vykort till alla de personer han träffat som har hjälpt honm med olika tjänster. Tillexempel jobb, mat, husrum och redskap. Jag förstår att Alexander har en stor livserfarenhet trots sin unga ålder. Han talar vidare om hur han köpte en kajak och paddlade på Colorado floden ”It was wild” säger han och skrattar. Man behöver egentligen ett speciellt tillstånd för att paddla där berättar han.


Solens sista strålar glänser in genom fönstret, folk skrattar och diskuterar livligt medan bartendern har börjat göra i ordning för stängning. Alexander dricker upp det sista av sin white russian. Har man påbörjat något måste man avsluta det, det är viktigt. Jag försöker förstå om Alexanders agerade är rätt, att bara lämna allt bakom sig. Flyr han från sig själv eller försöker han hitta sig själv. Det är något jag aldrig kommer få ett svar på. För mig var mötet med Alexander mycket gripande. Hans skarpa intellekt och goda hjärta gör mötet med Alexander mycket speciellt och minnesvärt. Vi säger hejdå utanför ”the Cabaret. Han försvinner ner för huvudgatan, samma väg som han kom. Han vänder sig om och vinkar ”I’ll send you a postcard... now I walk into the wild!” ropar han och lyser upp I ett leende.

”No longer to be poisoned by civilization he flees, and walk alone upon the land to become lost in the wild” Alexander Supertramp May 1992


Epilog:

Jag har valt att skriva om Christoffer McCandless (1968-1992). En ung man som sensommaren 1992 fick möta sig öde i Alaskas vildmark efter att ha spenderat runt hundra dagar där. Han lämnat sin familj 1990 i en förort nära Washinton D. C för att resa omkring på USA västra sida. Han namn gav sig under namnet ”Alexander Supertramp” för att undvika att bli upptäckt. Han var en mycket duktig elev och avslutade collage med nästan bara A i betyg, sen försvann han spårlöst. Informationen är hämtad ur boken ”Into The Wild” av Jon Krakauer. Publicerad 1996. Jag har precis läst ut boken. Namnen på städer och personer stämmer överens med verkligheten. Även en del av citaten i texten är sådant som Christoffer sagt på riktigt. Reflektionerna och beskrivningarna är mina egna och uppbyggnaden på reportaget.

Riktig bild från sommaren 1992, självtagen. Från McCandless base camp i Alaska där han senare hittades död, förmodligen på grund av svält. Man återfann dagböcker, brev och en kamera.