~*~

Det här är dina ärofulla verk, Förfader av godheten,
Allsmäktige, din denna universella Inramning,
Sålunda förunderligt skön; hur förunderlig du själv då är! [155]
Outsäglig, den som sitta ovan dessa Himlar
För oss osynbar eller otydligt sedd
I dessa dina lägsta verkanden, ändock tillkännagiva dessa
Din godhet bortom tanken, och Gudomliga Makt:
Tala ni som bäst kan förtälja, ni Ljusets Söner, [160]
Änglar, för ni honom beskåda, och med sånger
Och körsymfoni, Dag utan Natt,
Hans Tron omkretsa fröjdandes, ni uti Him'len,
Uppå Jorden förenas alla ni Väsenden att lovprisa
Honom först, honom sist, honom mellerst, och utan ände. [165]
Vackraste utav Stjärnor, sist uti Nattens tåg,
Om du icke bättre hörde till gryningen,
Säkra löfte om dagen, vilken kröna den leende Morgon
Med din klara lilla Ring, honom prisa uti din Sfär
Medan dagen stundar, i den sköna Första timma. [170]
Du Sol, uti denna stora Värld både Öga och Själ,
Vidkänn honom som den Större, låt ljuda hans lov
Uti din eviga bana, både när du uppst'ga,
Och närsom Middagshöjden uppnåtts, och då du nedsjunka.

John Milton 1667

LPWJ svensk version 31/03/11

Förlorat Paradis: Bok I - V (J.Milton)