Ack en sån natt! En sån villervallans natt!
Det var knappt att jag visste att
stjärnorna sken
på himmelen re’n
för i dansen jag sökte ta fatt
en långt mer strålande skatt.
Ja, så kan det gå om natten;
fast det visste väl redan katten!

Ack en sån dans! En sådan virrvarrets dans!
Det for runt som i en trance!
Så jag snubblade till
och jag halkade vill
och visste ej mer var jag fanns
så jag hade inte en chance.
Men det har jag ju haft så sällan,
så jag klagar då inte, välan.

Men!
Ack en sån dröm! En sån villervallans dröm!
Ville, Valle och Viktor: glöm.
Sånt galanteri
kan man alltid skita i,
för i en mer stridande ström
vi vadar. Nå! Bägaren töm!
Nu duger ju alls inte vatten:
i denna kväljande natten.

Ja!
Ack en sån skam! En sådan vishetens skam!
Uti sorgernas hav vi sam:
stort är dess djup:
och sån är min sup.
Låt oss fara, blida som lamm
ibland gatornas lort och damm!
Ty sällan man får det man önskar;
ej ens då påskliljor grönskar.

Så tygla din lust! Din oregerliga lust!
Och gå ej i sådan dust!
Nu går jag hem (och)
tyglar den med rem,
lusten, precis, ja, just.
Att sjunga med sorgerlig pust
en glättig, eländig visa
är visst drömnattens enda lisa.

Far!
Vilsenhet bort! Ja, låt den fara bort!
Livet är ändå så kort.
Finn dig en stig
bortom sådant blig
och där är mer fast och torrt
finn skatter av bättre sort!
Fast kanske precis såsom drömmen
förflyter väl sånt ock med strömmen.