Jag tryckte mig platt mot den smutsiga tegelväggen i ett försök att försvinna i skuggorna. Ropen och stegen ifrån Jägarna hördes någonstans till höger om mig då de gick förbi. Alla beväpnade och klädda för strid.
Mitt hjärta klappade på i bröstet likt en trumma och jag hyperventilerade. Det kändes som att någon, när som helst alldeles säkert skulle höra hjärtslagen som dånade i mina öron, men istället var det rent slarv som avslöjade mig.
Då jag inte längre hörde Jägarna hade jag dumdristigt stigit ut ur skuggan för att kunna se min omgivning bättre och stampade till på en gammal plastförpackning.
Ett gallskrik från en kvinna bröt genast ut och fick håret att resa sig i min nacke. Jag svor då jag såg henne, en ung människokvinna var det som fått syn på mig. Hon stod där och pekade finger och skrek efter Jägarna.
"Hjälp! Hjääälp! Där är en av de där vidriga varelserna!"
I ren desperation gick jag till attack, rusade efter henne allt vad jag var värd. Hon såg detta och försökte fly, men hon var för långsam och jag kastade mig över henne så hon föll framstupa. Därefter tog jag förtvivlat ett hårt tag om henne och lade handen för munnen för att tysta hennes skrik.
Jag ville inte vara våldsam, men hon gav mig inget val. Som tur var hade ingen hunnit se - men de hade hört. Det var jag säker på.
Jag spetsade öronen, ludna djurlika öron, för att höra bättre varpå jag började snabbt släpa kvinnan med mig in i gränden. Hon protesterade våldsamt, och var väldigt svår att hålla för jag var inte världens starkaste. Faktum var att jag nog till och med kunde räknas till klen bland mitt eget folk. Men adrenalinet och rädslan gav styrka.
Jägarna. Jag måste bort ifrån Jägarna!
Till sist kom vi in i ytterligare en gränd och allra längst in i den gränden, bakom en stor sopcontainer lade jag mig över kvinnan för att låsa hennes rörelser. Det var det enda jag kunde tänka på som fick henne att ligga tillräckligt tyst och stilla för att inte bli hörd.
Kvinnans hjärta galopperade i rädsla och hon hyperventilerade, såg helt svimfärdig ut. Med låg röst bad jag om förlåtelse, även om jag förstod att hon inte lyssnade.
Snart kunde jag höra stegen och ropen ifrån Jägarna igen. Jag höll andan och lyssnade. Till och med svansen var alldeles spänd där den tryckte längst med min kropp.
Och så tonade stegen bort och jag slappnade av. Men vad skulle jag nu göra av kvinnan? Släppte jag henne skulle hon alldeles säkert rusa iväg och skicka Jägarna på mig igen.
Jag satte mig upp, fortfarande utan att släppa och såg mig snabbt om i gränden för att sedan dra lite efter andan då jag insåg hur tur jag hade. Rep.
Hon såg förskräckt ut då jag började binda henne och slet av en bit av min tröja som munkavel - och jag kunde inte klandra henne. Jag skulle själv vara livrädd. Men jag lämnade med flit repen om hennes ben löst, och när paniken lagt sig och hon upptäckte det skulle hon kunna gå ut ur gränden, och bli hittad av någon som hjälpte henne... Och ja, då skulle jag vara långt borta!
Jag behövde bara komma på hur jag skulle ta mig ut ifrån staden. Det var vakter på alla vägar som ledde ut, allt för att hindra andra som mig ifrån att fly. Vi skulle utrotas som de skadedjur vi var...
Det hade inte alltid varit såhär, eller, vi hade alltid råkat ut för trakasserier och så och blivit illa behandlade... Men det var allt sedan den där sekten skapats som det blivit såhär.
Flera av mitt folk som gått ihop för att de var trötta på att bli behandlade som andraklassenas varelser. Först hade jag varit med dem - tills dem började attackera oskyldiga människor.
Tills dem började få smak för deras kött...
"Nejmen hej där..."
Jag frös till där jag satt halvt hukad och precis hade tänkt resa mig upp. Den lena kvinnorösten kände jag igen så väl...
Sakta vände jag mig om och reste mig för att se på kvinnan som stod tio meter bort med tre andra med sig. Alla hade de likt mig djurlika öron, som hos en stor katt, eller kanske varg, och svansar, förutom en som bara hade en stump kvar. Det enda som egentligen märkbart skilde oss från människorna. Både män och kvinnor, den yngste var tolv och den äldste var nog runt trettio. De flesta som var mycket äldre eller yngre än så hade väl redan dött om de inte lyckats fly eller gömma sig.
"Jag ser att du fångat ett byte? En bra... Gissla..?"
Jag skakade på huvudet, kände hur rädslan i min kropp plötsligt bytte skepnad och började bubbla upp till ilska.
"Det är erat fel! Allt är erat fel!" skrek jag ilsket och spände ögonen i dem. De såg förvånat på mig, och sedan på varandra. När de såg på mig igen var det inga vänliga uttryck i deras ansikten.
"Vadå vårat fel..?" väste en man. "Vad är vårat fel?!"
"Om inte ni börjat med det här, hade det här aldrig hänt!" skrek jag nu och reste ragg. "De hade aldrig försökt utrota oss om ni inte... Om ni inte-"
Längre hann jag inte, jag hade väckt ilskan hos dem och kunde ana deras blodtörst. De attackerade och jag slet upp en kvast av något slag att försvara mig med.
Och försvara henne. De fick inte komma förbi mig, det skulle vara mitt fel om hon blev skadad av dem! Mitt fel för att jag släpat henne dit och bundit henne, mitt fel om de slet henne itu eller använde henne som en slags sköld, en gissla.
Jag lyckades slå ner någon, jag hörde kvävda hostningar och kände lukten av blod. Det gick snabbt, och jag själv blev slagen av någon jag inte hann blockera riktigt.
Det hela avbröts dock efter bara ett par sekunder då ljudet av ett skott fyllde luften. Jag såg hur den yngste föll till marken framför mina fötter och höjde blicken för att inse att jag stod öga mot öga med Jägarna. De måste ha hört uppståndelsen.
Uppgivet skippade jag efter andan och såg på då den längst fram höjde sitt vapen, siktade, och sköt.