Purpurhjärtan med oxblod,
våra hjärtan,
dränkta i tystnad.

Ömma blickar
utan ord.
Utan känslan av
förståelse.

Huvudet gömmer vi
i kuddens djup
och kroppen i mörker,
för att inte visa oss
med garden fallen.

Försöker visa
att du kan lita på mig,
att det är onödigt att
gömma sig
i tystnad,
men min döda hjärnhalva
vägrar agera.

Blöta kyssar i mörkret
när jag vill ha ljuset tänt.

När du lyfter upp tröjan
över huvudet
känner jag samma kärlek
som alltid.
Jag skulle vara lycklig
om jag bara fick ligga
bredvid dig
och se dina ögon
men du vill gå längre
och släcker ljuset.

Jag önskar du kunde förstå
att tung andhämtning
inte är lika med kärlek.