Talgoxen vet inte vad den ställer till med
när den filar på sin vårsång i februarikylan.
Den envisa sången som sågar sig igenom vintertystnaden
borrar sig genom gråluddiga vintertankar
och släpper in vårljuset genom ögonens
frusna fönster.

Skatan kan inte veta att hennes klumpiga flykt
genom luften
med näbben full av spretiga kvistar
berättar att livets cirkelgång inte står att hejda
ens av bitande vassa vindar och nakna svarta trädgrenar
som bygger barrikader mot glädjen.

Lärkan som stiger mot den blekblå vårhimlen
vågar inte tro att hans spindelvävstunna
sång i kylan
får hjärtat att bulta av lycka och onda aningar
inför morgongryningen som hotar den lille sångaren
med iskall död mellan åkerns svarta plöjor.

Snödroppen har inte någon aning om
att det mod den visar i sin tysta kamp
mot markens stenhårda grepp och nattens
isande andedräkt
ger hopp om att även den minsta och sprödaste av oss
kan besegra det hårda och kalla som hindrar vår strävan mot ljuset.