Jag har tyckt mig förstå skrivandets själva melodi och beskaffning.
Man skriver en text och ger den en ram just för det skälet att kunna stoppa den med alla de där orden som ligger och skräpar uppe på loftet av ens eget huvud.

Icke blott farstun och de tre därpå liggande våningarna vill vara med och utforma, även vindsvåningen med alla dessa 'att, som, och, liksom, ehuru, medan' etc trängs ju i dörröppningen för att få vara med på festen.

Ens eget huvud är ett hus ungefär på samma sätt som ens efternamn kan vara ett handelshus, en firma, ett handelsbolag.

Behovet av att låta fantasin flöda och även en smula skena stundom, är förstås möbleringen och det mer fasta bohaget, medan väggarna utgör erfarenheten och inramningen.