Ett andetag, ett första i vaket tillstånd. Men ändå hade jag inte öppnat ögonen än. Och det var ingen idé heller, jag hade ändå inte sett något för det var så mörkt. Jag vet faktiskt inte om det finns fönster eller lampor men om det nu fanns så var lamporna aldrig tända och fönstren var så bra igenstoppade att inte ens en liten slinga av solens ljus kunde ta sig igenom och ge mig ett hopp om att solen faktiskt var kvar där ute. Det som gav mig hopp var en dörr. Den var precis till höger om mig där jag satt fastkedjad som en hund men en tung halsband av metall. Från mitt metallhalsband gick det en kedja ner till golvet, och jag kunde inte röra mig mer än någon meter. Mina händer satt också fast i handbojor som var ihop linkade med kedjan som gick från halsen. Inte rörde jag mig så mycket heller, jag satt med ryggen mot väggen för att ha ryggen fri. Dörren hur som helst öppnades endast då jag fick mat. Maten var jag tvungen att äta upp snabbt, den luktade nämligen så starkt att det lockade till sig varelser som bodde i detta mörka rum med mig. Vad maten egentligen luktade vet jag inte. Det var ingen lukt jag hade känt innan. Den var frätande, söt och dov på något sätt. Men det var heller inte alltid maten som lockade, för ett tag sedan hade metallhalsbandet börjat skava mot min hals, sakta men säkert, hade den byggt upp ett sår som nu börjat blöda. Ännu en anledning att sitta riktigt still. I början var kreaturerna här nere som galna efter blod, men jag slogs och slogs och slogs så gott jag kunde i min blindhet och ovisshet. Tillslut gav de upp för stunden och det hetsiga blåste bort. Jag vet att vad det än är som är här nere med mig måste sova, jag hör dem andas så tungt, och med det kan jag anta att dem är levande och är dom levande, så kan jag döda dem.

Fotsteg hördes utanför dörren och maten var på väg. Handtaget trycktes ner, siluetten jag såg i dörren var alltid den samma, brickan sköts fram till mig på golvet och lukten trängde sig in i mitt luktsystem. Den frätande, varma lukten av förruttnelse. Men snabbt var jag tvungen att sluka den, så jag tog tag i sörjan som hade samma konsistens som gelé med lite bitar i. I mitt huvud fantiserade jag om att det var grön gelé med hallonbåtar i, som godis ungefär. Trotts att mitt undermedvetna skrek att det säkert var något nermalt djur, utan att rensa bort väsentliga delar så hade djurets slängts levande ner i köttkvarnen med både näbb, klor, tassar, morrhår, ja vad det än kan vara. Samtidigt som jag inte ville äta det, så ville jag heller inte slänga maten åt det som bodde i rummet och föda det som är i mörkret runt omkring mig, förr eller senare måste dem dö av svält eller törst. Maten liksom drog sig ner i strupen medans jag kämpade för att hålla undan kräkreflexerna. Men denna gången lyckades jag inte och spydde upp det jag hade lyckats svälja. Jag råkade spy på brickan, det var inte bra, det gillade han inte.

Piskan ven i luften. Igen, och igen och igen, gång efter gång. Någon skrek utanför där jag satt på blomsterängen, det var säkert jag, men så länge som jag hade den vackra blomman i handen och solens värme så orkade jag inte bry mig. Varför stannade jag inte här för evigt tänkte jag där jag satt och luktade på min rosa lilja. Gräset var lent som silke och alla blommorna luktade så gott. Det gröna gräset lade en underbar grund till alla de färgsprakande blommorna av alla dess olika slag på ängen. Den stora eken mitt på ängen gav en härlig skugga då det var för varmt därför att solen alltid sken. Ett litet moln drog förbi då och då och en fågel sjöng en liten melodi i ett träd bredvid. Varför skulle jag egentligen gå tillbaka, när jag kunde vara här för evigt. Dörren som stog intill kanten av ängen tittade tillbaka på mig med en blick som kallade på mig. Jag lyssnade efter noga och jo, skriken hade slutat nu. Kanske var det dags att gå tillbaka, frågan är hur länge livet är värt att kämpa för. Men inte skulle jag ge upp än. Jag ställde mig upp och borstade av lite grässtrån som hade fastnat på mina ben. Handen lade sig på dörrhandtaget och en stark motvilja växte inom mig. Kylan som kom från andra sidan när jag hade öppnat dörren var värre än den kallaste vinterbris. Ändå tog jag steget.

Jag låg ihopkurad på det kalla stengolvet, på min plats i rummet. Något rann längs mina revben, från min rygg och ner på golvet. Det var blod. Snabbt måste jag torka upp det på något sätt innan lukten sprider sig och lockar hit kreaturen. Jag kände efter med min hand ut i mörkret för att hitta min tröja men allt jag hittade var någon annans hand. Den var kall, men den rörde sig. Av panikens reaktion drog jag snabbt tillbaka min hand och frågade ”Är det någon där!?”. Jag vågade inte andas, när hade denna personen kommit hit? Jag fick inget svar men jag hörde personen andas, jag antog att det var en kille med tanke på grovheten i handen och tyngden i personens andning. Jag sträckte ut min hand i mörkret och kände hans hand igen. ”Hördu, är du okej??” frågade jag. ”När kom du hit?”. Denna gången ryckte jag inte undan handen när hans hand började röra sig utan lät han hålla den. Jag antog att det var någon sorts tröstande faktor för honom och det bästa jag kunde göra var att hålla honom lugn. Han lyfte upp min arm som nu inte kunde sträcka sig så mycket längre på grund av handklovarna men han lyckades luta sig framåt och han luktade på handen. Kanske var han döv och kände på lukten och avgjorde vem jag var. Kanske var han stum? Jag visste att något inte var som det skulle, så jag försökte dra undan handen igen men han hade den i ett järngrepp. Nu blev jag ännu mer angelägen om att dra undan handen men hans hand var besluten att inte släppa taget runt min handled. En smärta spred sig mellan tummen och pekfingret och jag skrek till. Jag lyckades att dra undan handen och sedan dra mig tillbaka till min trygga vägg där jag hoppades att denne man inte kunde nå mig. Han hade tagit ett bett av mig, han hade ätit mig. Var han så hungrig? Han måste ha varit i en annan del av huset för att svälta under en längre tid innan han släpptes in här. Jag fick nu bekräftelse på att han inte kunde nå mig men jag kände hur han sträckte efter mig i mörkret, gruffade och vrålade, efter den sista måltiden han aldrig fick. Han skulle snart dö. Det var nog dags för mig snart också. Jag rev av en liten bit av min tröja och virade runt den skadade delen av handen, lade mig ner på det kalla stengolvet och somnade in. Jag drömde drömmar om gamla minnen för länge sedan. Om min mamma, pappa och min lillebror. När vi bodde i vårat hus på landet och jag var lycklig. Utanför dörren intill det stora huset fanns det oändligt med betesmark och jag älskade att springa barfota i gräset bland kossorna som betade. Det kanske låter löjligt men jag tror de accepterade mig som en av dem. Jag kunde gå fram och klappa alla korna och kalvarna som till och med deras bonde hade svårt att få tag i. Jag sprang med glatta steg fram och klappade dem. Jag sprang omkring dem, skrattade och stojade. De tittade efter mig ibland för att nästan vaka över mig och kolla så att jag inte skadade mig. Jag var så lycklig, och jag trodde mamma och pappa var det också. Tills en dag då mamma åkte ifrån oss. Hon packade inte ens sina väskor. Hon gick förbi mig där jag stog med undrande ögon och frågade vart hon skulle ta vägen. I bakgrunden hörde jag min lillebror börja skrika i sin spjälsäng. ”Min lillebror och jag behöver dig mamma” sade jag. Hon tog upp mig i sina armar och kramade mig. Jag kände hennes varma, trygga doft av lilja. Sedan tittade hon mig i ögonen med tårar i sina ögon och sade ”Jag ska till ett bättre ställe vännen, till en blomsteräng med färgsprakande blommor. Där det alltid är underbart väder och där ingen smärta finns.” Hon tittade på mig och log. Sedan gav hon mig en kyss i pannan, ställde ner mig på golvet och gick. Pappa var inte vaken då, men när han hörde bilen utanför så kom han nedspringandes för trappan och sprang ut genom dörren. Han ropade och ropade så högt han kunde efter mamma men hon bara åkte. Pappa stog kvar en stund men vände sedan och kom in till mig igen där jag stog i dörröppningen och kollade på denna underliga händelse. Pappa frågade om mamma hade sagt vart hon skulle, och jag sa att hon skulle till en blomsteräng. Där det alltid är fint väder och där ingen smärta finns. ”Pappa, varför åkte mamma på semester ensam?” frågade jag. Han släppte ner mig på golvet igen utan att svara på min fråga. Han öppnade barskåpet. Jag visste vad det innebar och gick upp och låste in mig på mitt rum. Jag hörde pappas fotsteg utanför min dörr. Han bankade och bankade, och skrek och skrek. Han ville komma in hit men jag var livrädd.

En gigantiskt smäll fick mig att vakna upp. Jag satte mig tvärt upp, andades inte, bara lyssnade. Tillbaka i mitt rum. En massa fotsteg utanför dörren, folk som sprang och skrek. Några sprang upp för en trappa, andra stormade andra rum utanför. Förvirrad satte jag mig upp med ryggen mot väggen och med blicken fast på dörren. Fotsteg hördes precis utanför min dörr. En hand på handtaget för att känna om det var låst, men det var det inte. Andra siluetter fyllde nu ljuset som dörröppningen gav ifrån sig, de hade gasmasker och vapen i sina händer. Men jag var inte rädd för dem. Med en nyckel låste de upp mina kedjor och med en ficklampa lyste de runt i rummet som jag aldrig sett. EN av siluetterna lyfte upp mig och med huvudet på den starka mannens axel iförd sin svarta dräkt såg jag nu vad som hade gömts i rummet. Jag kände igen mannen som hade ätit lite av mig, det var min bror. Men han såg ganska död ut nu. Med snabba steg gick mannen ut ur dörren och skrek ”Hon måste till sjukhus NU!” men så dålig kände jag mig inte. Jag tittade runt i huset och nu visste jag vart jag var. Det var huset som vi en gång varit så lyckliga i. Jag hade aldrig åkt hemifrån. Jag tittade till höger innan vi gick ut genom ytterdörren och jag såg pappa sitta i köket med sin whiskyflaska på bordet. Han hade handbojor på sig och polismännen satt och pratade med honom. Väl ute genom dörren var det ett virrvarr av poliser, både vanliga och sådana med stora gevär och gasmasker. En ambulans stog och väntade på gårdsplanen. Det var nog den jag skulle med. Personalen i ambulansen körde ut en brits som jag fick sitta på och de kopplade in mig till en massa saker, monitorer som pep, och en mask över min mun. Nu blev det genast lättare att andas. Jag såg en till ambulans längre bort där de valde att köra min bror, de skulle säkert försöka rädda honom. Personalen i ambulansen jobbade så fort de bara kunde, medans jag bara låg där och njöt av utsikten man kunde se genom ambulansens fönster. Vi körde ganska snabbt, jag var nog mer illa däran än vad jag trodde. Jag somnade igen.

Jag visste att ljuset var starkt, det sken igenom mina ännu stängda ögonlock. Försiktigt öppnade jag ögonen igen. Sjukhus var nog inte så hemska ändå. Jag hade en varm och mjuk säng att sova i och jag mådde betydligt bättre. Jag låg på rygg och lät mitt huvud falla till höger sida. Genast, bortanför alla monitorer och dropp fastnade min blick på en figur jag kände igen. Min bror. Jag bryr mig inte om att han försökte äta mig, han visste ju inte att det var jag, och som jag har saknat dig! Mina ögon blev fuktigare och fuktigare. Han låg med sitt huvud åt mig, öppnade ögonen och log åt mig, svagt, men han log åt mig. Jag log tillbaka. Vi tittade på varandra han och jag, och vi visste vad båda tänkte. Tillsammans var vi den familjen vi aldrig haft. Han var där ute någon stans.