jag dör ung, orden föll ständigt ur hans välformade läppar
medan jag försökte gnugga bort hans intatuerade tår
hans kropp grävdes djupt ner i jorden när jag fick gå på hans fötter
jag smekte hans hud med en tulpan från rabatten, följde hans revben
med blombladen, skälvde i samma andetag
vi lade pussel på verandan medan bergen ekade tomma
mobiltelefonerna slängda ur den nedvevade bilrutan,
blev liggande längs väggrenen likt en bortglömd docka till en tonårsflicka

vi rymde lite mer för var dag som gick, vildhästar till cirkusfamiljen
i sjön tvättade vi håret på varandra med tvål,
lösdrivarna som flätade samman varje ben de hade,
sydde fast fingrarna vid varandra som vargens sista skri på hjälp
vi fann pinnar i skogen som vi eldade, omfamnade för att hålla oss varma
sirenerna kom allt närmare ju närmare vi kom varandra
orden som aldrig var menade att spillas blev sagda
rävarna och ugglorna förenade våra nätter med något annat än längtan

det fanns tomma torp som kallade på oss, de knakade av övergivelse
vi kände oss som hemma i dem när spindelväven hade blivit tjocka nog
att sova på och vindarna innehöll alla de spöken och människor
som en gång bott där och vi berättade sagor kring de gamla inrökta
eldstäderna som lös upp våra nätter,
i en annan skog skulle de varit skräckinjagande och förföljt mina
drömmar med maror, men de har de aldrig gjort
vi gungade i gungstolarna med malätna plädarna kring oss,
läste ur böcker som skrivits och sedan glömts
innan de fann oss hällde vi bensin på husen för att förstörelsen
är mer barmhärtig än övergivelsen
vi ville visa att de var förstådda
ändå tvekade vi tills det att tändstickan släpptes
i flammorna begravde vi våra synder.