Vårvinden är bedragande och faktumet
att jag aldrig på riktigt har inkluderat
dig i mitt liv finns där som ett
facit som skriker ut att vi endast var varandras
tidsfördriv i väntan på sommarsolen.

Anklagelsen om att du viskade osagda löften
i aprilvinden finns inte.

Pojken som blev kär i flickan som var hans vän,
hon med den röda koftan som sprang till cykeln
för att vända sig om och se tillbaka,

att du såg henne på riktigt för första gången då
gör mig genuint lycklig och önskan om
att hon kommer att se det som du nu lever för finns där

så varför.

Varför tar jag åt mig när jag vet att jag
aldrig, på riktigt, har inkluderat dig i
mitt liv?

Varför känner jag klumpen inombords som
försöker att förstöra min sinnesro?

Tystnad rådde i flera dagar, jag glömde bort dig,
jag hade släppt taget helt så varför
mår jag illa nu när jag vet sanningen?

Du och jag vi hade tiden emot oss och ja,
även kärleken

för flickan och pojken som var vänner
blev mer för att bli ett.