Han är redo vid dansgolvet. Lever sig in i musiken. Gör snygga moves med sina vänner. Tar en bira. Träffar på en tjej, imiterar rörelser, flirtar lite, drar till nästa, för att sedan dra tillbaka.

Han minns gårdagen så i alla fall. Det var nog så det gick till, när han försöker reda ut detaljerna exakt. Skriver ner dessa i sin dagbok. Inte som att det inte hände. Alla såg ju när de hånglade. Roger absolut. Vore inte förvånad om han skulle hålla något korsförhör, nyfiken och avundsjuk som han tenderar att vara. Inte som att han brukar träffa tjejer direkt. Han är, trots allt rätt ensam i sitt DJ-bås. Han vet inte rikigt hur han ska närma sig det motsatta könet, och så vill ju han inte bli störd när han gör de perfekta mixarna. Jack funderade på den attityden, men valde att skämma ut sig och dansa i stället. Och det tackade väl...vad hon nu hette, för, Tove.

Det är närmast obligatoriskt att läsa om vilken stil, attityd och allt det där som är lämpligt om man skall på en träff. Han ser på en gammal sitcom och lär sig de kvicka replikerna, försöker intensivt att kompensera sina sociala bortkommanden med dessa och med sina skjortor och skinnjacka. Majhem centrum stänger snart. Uppsalas bortglömda del skall få en besökare som det sista han vill är bli bortglömd i de framtida historieböckerna. Det var kanske därför han var så ivrig att få skriva ner den
här historien. Han är förortens kvickaste, kunnigaste och klumpigaste kille.

Det finns få saker som är vackrare att vara med om än att röra sig helt obehindrat till ens favoritmusik, känna att allt är precis rätt och ingen kan stoppa den fina stämningen. Att se runt omkring sig och känna att alla är ens vänner, att stöta på någon tjej utan någon större förhoppning, för att bara sedan försvinna vidare. Han behövde det i kväll. Den senaste tiden hade varit så påfrestande för honom att bara alkohol och ett försvinnande kunde hjälpa honom. Killarna var ju där. De som han alltid sett upp till, de där smarta, roliga och intelligenta. Sån som han ville vara, men bara kunde när han hade druckit tillräckligt för att glömma eventuella ödesdigra konsekvenser. Som att man tittar på fel tjej. Eller säger något som antyder något helt annat.

Nu var blicken bara inställd på en sak. Det var nu eller aldrig. Han påmindes om den gången för flera år sen då han var så här nära, bangade ur, och han har alltid ångrat det. Han visste ju att hon gillade honom, det hade hänt liknande saker efter det också. Men nej, det här skulle inte återupprepas,
Han märkte att hon imiterade hans dansrörelser, och de rörde sig närmare och närmare, tills ja...det oundvikliga hände.
Rent tekniskt sett så var det inget speciellt med den här kvällen. Han var inte den enda som lyckats få med sig någon hem, men det var just att det var...Jack. John Olof Doherty Eriksson hade slutligen blivit Jack Doherty. Attraktiv. Han hade blivit någon, och inte en i raden av misslyckade nördar som satt i matsalen, forcerade i livslögnen att de inte var utvalda för att de var kräsna, att de skulle lyckas i slutändan eller vad det nu var. Han var borta därifrån nu.

När han hade kramat om Tove dagen efter, sagt att han skulle höra av sig kände han att något stort hade genomförts. Någon var beredd på honom, en faktiskt bekräftelse. Movesen, kläderna, kvickheten, just ikväll hade precis allt stämt. Det brukar annars vara svårt om man försäger sig vid varje konversation i skolan och allmänt blir röd i ansiktet varje gång någon lyssnar på en. Han hade lyckats med manlighetens numero uno. Oskulden var borta.

Flyktiga händelser sitter oftast kvar i minnet längre än vad man vill, särskilt om de är av sådan karaktär att man aldrig brukar vara med om dem. Det är inte sällan de sätter standard på något som borde ha gjorts på något annat sätt. Som en dröm som faktiskt händer på riktigt. Och är man Jack Doherty så sitter de spontana, närhetsbaserade minnena fast för alltid.

Sagt och gjort. De kom överens om lite franskt vin (vad som nu gör det speciellt med att få något serveras franskt – är det känslan av en sofistikation som inte finns i någon av deras betongpräglade världar?), som hon bjöd på. Hon hällde upp i båda, ända upp i toppen av glaset. Créme la crope blandat med Jacks sinne för att bli berusad snabbare än en liten flicka, var som upplagt för vad han drömt om.

Hinkes lågpris, 20.43. Han cyklar och gör en blixtvisit, ordnar ett paket cigaretter som ska delas med kvällens dejt, ingen mindre än Tove Lindgren: parallellklassens sötaste som han haft ögonen på i flera år, men som han först nu, i efterspelet av hans natt, som gått med på att träffas för hans cigaretter och vin som har hon stulit från hennes föräldrar.
Han kan inte hitta sin legitimation någonstans. Inte i jeansen, inte i skinnjackan, inte i Adidas-väskan: där finner han endast tyskan, Pete Doherty-biografin och tågbiljetten till pappa i Norrland.
Till slut, i hans bakficka, finner han den, han räcker fram den.
”John Olof Doherty”, läser kassörskan tyst för sig själv, och det verkar duga: nu har han en kvart på sig att möta henne.

Han skymtar henne på avstånd, och börjar darra, men han hinner inte tänka på en öppningsreplik riktigt förrän han ser det febrila vinkandet från Tove.
”Jack!” Hon går fram och omfamnar honom. Han kunde räkna på den ena handens fingrar hur ofta det hände genuint av någon tjej. (”Dejten” som var fixad i nian av Johan Karlssons soon to be-girlfriend räknas inte).
Han blir förvirrad, när han försöker replikera den med något som skulle visa att han faktiskt kunde. Eller? Han försökte tänka på hur det var i någon sitcom. Hawkeye brukade ju oftast bara hålla om tjejen och ge en hård kyss. Inte riktigt vad som fungerade nu.

Han hade närmast kallsvettats precis innan. Tänkt på vad som var korrekt att säga, nästan lägga upp ett manus, och så vidare och så vidare. Det var inte som ett dansgolv, där den ordlösa kommunikationen var det ledande ordet och man kunde genomföra ett helt samspel där man använde tungorna mer direkt än just nu.

Nu skulle han konversera, visa social kompetens och alla andra magiska ord som vars brister hos honom belönades med en Aspergerdiagnos. Det som pågick just nu innebar en stor förvirring för hjärnan som mest var van vid att tolka saker från manus och lära sig in saker genom böcker. Erfarenheterna visade att dessa knep fungerade bra så länge man inte involverade sig med andra människor: man brukar vanligtvis inte ha dejter med datorn.

One night stands i all ära. Men det är svårt att glömma den första som aktivt bekräftat honom. Den första som visade att han fanns, att han dög som ett sexobjekt, att han inte bara var antingen ”den störiga irländaren” eller ”han som tror att han är så jävla cool”. Att inte bara se på när de andra tar för sig. Två års identitetsbyggande genom påhittade karaktärer från det förflutna hade lönat sig.

Hans enda tråd var att det faktiskt var hon som gillade idén. Honom, Jack. Så det var väl en ände att börja i.
En kyss var helt enkelt inte det känslofulla, euforiska idén som han fick från filmerna, och från kompisarna, som alla hade stabila förhållanden. Det var inget man väntade på evigheter, för att sedan vara som en man, av en kyss. Kom igen? En kyss var något vått man ville ha för att känna sig bekräftad. Han tyckte nästan synd om Tove.

Hon hade ett frekvent leende, lite gåtfullt, som om hon väntade på att han skulle dra till med en tokig referens till något eller säga något kvickt. Dräpande pickup-line?
Snarare...”Hört Pete Dohertys nya?” Visste ju att hon gillade honom. När de stod i rökrutan utanför klubben var ju det första som de visade sig ha gemensamt, utöver att de båda älskade cigaretter. Hennes mobil ringde med hans band The Libertines första stora hit, Up the Bracket. Och första kommunikationen utöver feromoner skapades.
Hennes svar var lite nervöst, men ”ja men klart”, och sen visste han inte riktigt hur man skulle fortsätta konversationen. Det var ännu mer spänt, ännu mer vin...och sedan började han dra något minne från första gången de sågs, och hans alkoholstinna hjärna som bara kunde dra fram de värsta cockneyinspirerade citaten som närmast kopierade raggningsfraser på kraftig irländsk brytning. Det var det som gjorde honom speciell som inte kunde härleda till att han kunde sluta prata mitt i en mening, om han ens vågade öppna munnen. Nu skulle han få göra det av helt andra skäl.
Det var som om att ingenting behövde förklaras, ingenting behövde sägas. Som en riktigt bra technolåt: intensivt och utan ord. De förenades i en kyss som deras första, men betydligt mer intensiv, och den här gången var det bara vin de hade druckit.

Vår i Majhem är något som får en att tro på det goda. Att se något så problemfyllt få en karaktär av framtid. Att kunna tro att alla barnen på dagis kommer bli något stort, att kunna tro gitarrtjejen på skolan blir nästa Säkert!. Att det finns en potentiell romans i varje blomma som kan plockas på gräset.

Den lilla gräsplätten var ett väl valt ställe för en picknick under en sådan kväll, med klart väder och inget som kunde störa: inga mopedister från högstadiet, inga som kunde söka bråk, ingen pinsam pensionär som kunde störa. Det enda var att det var ett gammalt strul. Varför lyckades han inte bara glömma? Varför kunde han inte glömma?

”Du är mitt favoritstrul” liksom. Hon släppte plötsligt taget. Blevc skräckslagen i ansiktet. Han menade ju det som en komplimang. Dessa ord hade blivit en standardfras de senaste åren varje gång han omedvetet sårat någon, varje gång han inte förstod att ord inte behöver vara glimmande för att de kom ur honom. Nu hade han förlorat sitt byte som han lärt sig älska.

Hur orden bara forcerades ut, som den aspergare han närmast förbannades vara. Att något så rätt kunde bli så fel. Det var som Roger sa. Att han var en sådan som man ville ha för stunden, en kick karisma, men som inte kunde hålla i längden. Han hade säkrat manlighetens kärna.

Han kände sig som James Dean nästa gång han var på klubben. Svår, snygg och stilig. Men vad skulle man göra nu? Det var ju inte bara att plocka. Knappast som att majoriteten av tjejerna ens såg en filmstjärna som blev ikon för att han tajmade in sin död perfekt. Och dessutom för femtio år sedan. Om det fanns någon som ville gå vidare, inte bara släppa taget och förvisa honom till förvirring.
Han tände en cigarett i det grå vädret på vägen hem. Han lyckades inte dra hem någon. Det var som om det inte spelade någon roll att det fanns en massa tjejer där ute, att han lyckades hångla med en. Hon släppte ändå ifrån sig honom efter ett par minuter. Tungan. Den där jävla tungan, var det. Eller var det att han tittade bortåt, hela tiden, som om hon inte ens dög för det här? Alkoholen höll väl de båda kvar.

Bakom honom stod en ångerfull Tove.